Idag känns det som att jag varit en sträng pappa och det hänger ihop med att killarna skippade skolbussen
i morse och cyklade till skolan istället. Det är inga problem att låta båda två cykla tillsammans till Getinge eftersom storebror håller koll på lillebror. Det är mer problematiskt att låta yngsta sonen cykla hem på egen hand, så lagom till att han slutade så trampade jag ner till byn för att möta honom. Till min förvåning så var han inte på den förutbestämda mötesplatsen men efter en stund så dök han upp, tuggandes på en kolarem. Jag frågade då var han hållit hus och var godiset kom ifrån (hustrun och jag försöker vara ganska strikta med att barnen bara ska äta godis på lördagarna). Han svarade att en kompis sagt att han kunde bjuda honom på godis så de hade cyklat till kiosken och köpt varsin kolarem, därav den sena ankomsten.
Det är nu jag känner att jag var lite sträng men jag sa att om han inte stannar kvar vid uppgjorda mötesplatser utan utforskar Getinge på egen hand så kommer det dröja länge innan vi låter honom cykla till samhället på egen hand. Hans mor och jag måste känna att vi kan lita på honom innan han får den sortens frihet. När jag ändå var i farten så tog jag godiset ifrån honom och sa att han får äta upp det på lördag. Basta! Han tog det förvånansvärt bra, ibland så får han utbrott när han blir tillrättavisad men nu så verkade han tycka att jag hade rätt i sak så han sa bara förlåt.
Efter att vi hade rett ut vad som gällde så cyklade vi hemåt. Det var fascinerande att se hur långsamt han 
kunde cykla, han gjorde sig ingen brådska, körde slalom mellan vägmarkeringarna, pratade på om vad som helst och trampade sig väldigt låååångsamt hemåt. För mig är cykling antingen en träningsmetod eller ett transportsätt där jag på kortast möjliga tid försöker ta mig från punkt A till punkt B. För honom var det mer vägen som var mödan värd. Att ”slöcykla” hem med sonen blev en nyttig tålamodsövning för mig.
Rubriken på dagens inlägg kommer sig av att det var just vad jag fick när jag tittade till fåren i 
förmiddags. Jag hade pellets med mig och fåren blev mer än vanligt till sig för det och trängdes runt mina fötter. Det blev uppenbart att jag inte behärskar konsten att gå med 13 får kring benen för jag föll framåt och landade över ett av bagglammens nacke och huvud. Han gillade inte riktigt det så han dängde upp huvudet och körde då in hornen i sidan på mig. Varken blodvite eller blåmärken uppstod men jag är fortfarande lite öm i sidan där hornen träffade och jag är lite orolig att jag ska vakna upp i morgon och ha rejält ont i revbenen. Sen min tid som boxare så vet jag två saker säkert, det tar tid innan man känner av revbensskador (ibland flera dagar) men när man väl känner av dem så gör de duktigt ont.
När jag började sparra på boxningen så gick jag på en del hårda slag i kroppen och hade sen ont i revbenen ett par veckor efter varje smäll. Rejält ont faktiskt, smärtan blev inte bättre av att jag försökte dölja den för min kära hustru. Hon var måttligt road av att jag boxades, förmodligen mest för att hon ogillar boxning av princip men jag tänkte att det kanske också var av omtanke om mig så jag försökte mörka mina revbensskador. Förmodligen lyckades jag inte särskilt väl.
