Hur kunde det bli så här?
I dag har jag varit in till Halmstad och ätit lunch med en kompis och sen varit på praktik. Under lunchen så kom jag på att jag glömt min mobiltelefon
hemma. Jag använder bara mobilen till att prata i (väldigt sparsamt) och till att lyssna på musik med men avsaknaden av telefonen fick mig att känna mig lite naken (saknade den där tyngden i fickan som alltid brukar finnas där) och isolerad.
Eftersom jag vet att det gör min fru orolig om jag inte svarar när hon ringer så lånade jag min kompis telefon och ringde min fru och berättade att jag glömt mobilen hemma. Jag tycker det är jobbigt att jag behöver ringa ett sånt samtal. Jag känner skuld för att min fru blir så orolig om jag inte svarar i telefonen. Det är en berättigad skuld eftersom det är mitt agerande i det förflutna som gör att hon blir orolig. Det är sorgligt att det blivit så här.
Jag får en liknande känsla av sorg när jag betraktar mitt ”medicinskåp”.
Jag tänker då inte på oredan utan på mängden mediciner. Hur kunde det bli så här?
Efter lunchen så var jag på Socialförvaltningen. Det var väldigt givande att vara där idag. Dels fick jag häva ur mig oro och frustration över mina fysiska krämpor (illamåendet, hjärtat, foten och armen) och dels fick jag känna att jag faktiskt gör lite nytta när jag är där. Det känns bra när nån säger ”de där artiklarna du letade fram, det var precis den sortens information jag behövde” eller att nån använder statistik som jag tagit fram för att försöka få en rimligare arbetsbelastning. Då känns det som om det jag gör där är på riktigt.
