Inställt

Ofta påverkar små och ganska obetydliga saker mitt mående oerhört mycket. Jag verkar sakna en känslomässig proportionalitetsprincip. Jag tycker det är väldigt jobbigt att det är på det sättet, det får mig att känna mig labil och sjuk. Det är dessutom också så att jag oftast reagerar kraftigt på negativa saker, d.v.s. jag rasar ner i ångest och svartsyn snarare än att bli hög på livet.

I går eftermiddag hände en sån obetydlig sak. Efteråt fick jag en oerhörd ångest och mådde jättedåligt hela kvällen. Jag var inte särskilt rolig att ha att göra med då, retlig och snäsig. Ibland förlamar ångest mitt känsloliv fullständigt och då bryr jag mig inte om nåt, andra gånger blir jag överkänslig och ”hugger” på allt.

Jag har fortsatt att må dåligt idag. Inte på samma intensiva sätt som i går utan nu mer som en enorm trötthet och en sorg. I dag vill jag bara dra mig undan tillvaron. Jag kanske borde gå tvärtemot den känslan men jag orkar inte och har därför ställt in dagens aktiviteter (en lunch, praktiken på socialförvaltningen och ett möte på psykiatrin). Det får bli en annan dag.

Jag har dock orkat lite idag, köra barnen till dagis och skolan. Jag har alltid musik på i bilen och oftast är det nåt lite äldre, nåt från 80- eller 90-talet. Det är rätt mycket av min musik som barnen inte gillar men så ibland är det nåt som de verkligen uppskattar. Sjuåringen har t.ex. helt snöat in på ”Vara vänner” med Jakob Hellman. Han vill att jag spelar den gång på gång och sen sitter han i baksätet på bilen och sjunger med. ”bara, vara vara vänner och tala om allt vi kan väl tala om allt….”