Jävligt ensam och rädd

För ett par dagar sen så såg jag det senaste avsnittet av ”Stjärnorna på slottet”, det var Örjan Rambergs tur att organisera dagen. För mig blev det ett känslomässigt starkt avsnitt. Jag reagerade mycket kraftigt på Örjan Rambergs berättelse om sitt liv och de svårigheter han mött. Han ställde bl.a. frågan ”Om man inte kan vara glad när man lever, när ska man då vara glad?” Så kan jag också känna men tyvärr genererar den frågan en massa skuld hos mig. Jag har en chans att leva mitt liv, och det är nu, tyvärr gör jag inte så bra ifrån mig när det gäller att vara glad.

Örjan Rambergs livsöde väckte en massa tankar på hur jag hade det som barn och vilka minnen jag bär med mig. De tankarna, och minnena, är jobbiga, och svåra att skriva om. Den här bloggen ska handla om mig. Det är ”me, myself and I” som gäller och jag försöker att inte lämna ut andra människor. De tankar och minnen som ”Stjärnorna på slottet” drog igång handlar dock väldigt mycket om hur jag upplevt situationer med mina föräldrar. Ännu mer handlar det dock om att känna sig ensam och rädd. Jävligt ensam och rädd.

Det här inlägget blir ett undantag, ett avsteg från min praxis att inte lämna ut andra. Jag skriver det inte för att såra mina föräldrar, utan för att jobbiga minnen med jämna mellanrum bubblar upp i mig och jag trycker alltid tillbaka dem. Ibland lättar jag lite på trycket under terapin men det har tyvärr inte fått minnena att blekna eller känslorna att avta. Det är som ett skavsår i själen. Jag hoppas att jag genom att släppa fram mina minnen i ljuset kan sätta lite Compeed på det skavsåret. Jag tror också att det här tynger mig eftersom jag aldrig upplevde att nån såg att jag mådde dåligt.

Jag kan tyvärr göra en lång lista på händelser i min barndom där jag känt mig oerhört ensam och rädd. Det kan förmodligen alla göra. För mig kan det handla om att jag vaknat på natten och upptäckt att mina föräldrar inte var hemma (jag hittade dem hos grannen) eller att jag satt i trappan i vårt radhus och kikade ner mellan trappstegen på mamma och pappa som grälade.

Mitt allra, allra första minne är inget bra minne. Det är från när jag var i tvåårsåldern, vi bodde i lägenhet i Södertälje då. Jag minns att jag satt ensam i sandlådan (d.v.s. ingen av mina föräldrar var där, bara andra barn) utanför huset och av nån anledning så blev jag ledsen. Jag minns hur jag skrek och skrek och stirrade upp mot vår lägenhet. I minnet känns det som en evighet innan mamma öppnade fönstret och stack ut huvudet.

Ett annat minne jag gärna skulle glömma är när pappa en gång gick bärsärkagång när han var full. När han lugnat sig lite så ville han att jag skulle sitta och prata med honom. Jag satt sen och pratade och försökte hålla honom lugn tills polisen kom. En femåring ska inte behöva göra sånt.

Samtidigt som pappa gav mig en enorm rädsla och otrygghet i samband med polishämtningen så har jag minnen av honom där han verkligen stod för stabilitet och trygghet. Efter mina föräldrars skilsmässa hade jag en period där jag tyckte det var oerhört jobbigt att vara hos mamma under helgerna. Det hände flera gånger att pappa fick komma och hämta hem mig (ibland mitt i natten). Jag minns också att jag var på kollo en gång och jag kände mig så ensam och rädd att jag ljög ihop en historia om att jag hade ont i magen och var sjuk, bara för att pappa skulle komma och hämta mig.

Ett minne, som jag är lite stolt över, är hur ansvarsfulla jag och min syster var när våra föräldrar skilde sig. Mamma och pappa lät oss välja vem vi skulle bo hos och gemensamt bestämde min syster och jag att en av oss skulle bo hos mamma och en hos pappa så att ingen av dem skulle bli ensam och känna sig ratad. Jag tycker att jag och min syster tog ett stort ansvar den gången. Att vi tog det ansvaret är jag stolt över, samtidigt som jag tycker att det var ett ansvar som barn (vi var i femårsåldern då) inte ska behöva ta. Nåt som jag är rädd för, är att min sjukdom ska göra att mina barn ska hamna i situationer där de, av lojalitet mot mig, tvingas ta mer ansvar än vad barn ska behöva ta.

Att ta mer ansvar än man som barn borde ta kan vara lockande, det kan vara ett sätt att få bekräftelse. Sökandet efter den sortens bekräftelse kan vara farligt eftersom det är lätt att man försöker ta ansvar för saker som man inte alls kan kontrollera och absolut inte ska ta ansvar för. Jag tror också att den typen av ansvarstagande kan vara ett beteende som barn tar med sig in i vuxenlivet.

Det som är lite lustigt med min starka känslomässiga reaktion på Örjan Ramberg är att jag har väldigt svårt för karln. Utan att egentligen ha koll på honom, så känner jag att det är en jobbig och störig person, en sån där överspänd ”konstnärstyp” som skapar en massa rubriker kring sig. Och så går han och river upp en massa gamla minnen och känslor hos mig.

En annan sak som är lite humoristisk med min reaktion, är att hela det här inlägget blev en massa ”psykologflum”, d.v.s. tankar om att starka barndomsupplevelser finns kvar inom en och påverkar en även som vuxen. Min terapeut har länge dragit mig åt det hållet och jag har motvilligt följt med. Efter min reaktion på ”Stjärnorna på slottet” så får jag nog säga att Örjan Ramberg gav mig den där sista lilla knuffen för att jag i fortsättningen ska godta min terapeuts ”psykologflum” utan att protestera.

Avsnittet av ”Stjärnorna på slottet” finns på SVT Play t.o.m. den 23:e februari.

Följ och gilla: