Ljuset i tunneln
Jag mådde väldigt dåligt innan vår nyss genomförda Belgradresa och såg fram emot den som ett ljus långt bort i en mörk tunnel. I Belgrad började jag också må bättre och behövde inte alls ta lika mycket lugnande medicin som här hemma. Jag hade hoppats att den effekten skulle sitta i ett tag men tyvärr
har den inte gjort det, jag är tillbaka där jag var innan vi åkte. Ljuset i tunneln var bara ett mötande tåg….
Idag skulle jag ha träffat en läkare för att diskutera lite ändringar i min medicinering. Det var jag som 
tog initiativ till mötet eftersom jag upplever att min ”vid behovsmedicin” (Oxascand och Theralen) inte hjälper längre, förmodligen för att kroppen vant sig vid dem, jag skulle därför vilja höja doserna alternativt testa några andra preparat. Tyvärr så ringde de från psykiatrin i morse och meddelade att mötet var inställt eftersom läkaren var sjuk. Jag fick inte heller nån ny tid så vi får se när en läkare har tid att träffa mig. Jag befarar att det kommer dröja flera veckor eftersom de har brist på läkare inom psykiatrin, så de som finns är överhopade med arbete.
Jag har tidigare bloggat om att min värld tenderar att krympa eftersom mitt mående gör att jag alltmer undviker att åka hemifrån. Det senaste exemplet på det är den studie om artros som jag är 
med i. För sex veckor sen så fick jag ett brev med en enkät och några remisser till undersökningar (blodprov och röntgen) på sjukhuset i Halmstad. Det är inga komplicerade saker men jag har inte lyckats samla kraft nog att åka in. Jag vet egentligen inte vad det är som tar emot, det är inte det faktum att jag kommer träffa folk utan det handlar mer om att jag inte har ork nog att ge mig iväg.
Det är inte bara när det gäller att ta mig hemifrån som jag saknar kraft just nu, det gäller de flesta aktiviteter här hemma också, träning, djuren, matlagning m.m. Jag kan visserligen tvinga mig att genomföra den sortens aktiviteter men det enda som faktiskt känns lustfyllt 
är att sitta med en pipa och titta på pipvideosar men det kan jag inte med att göra dagarna i ända. Med kraftlösheten kommer också en enorm irritation och ljudkänslighet, barnens skratt när de spelar dataspel kan till exempel få mig att gå i taket. Det känns som att någonting är jävligt fel just nu.
