Kalaset i går klarades av utan att någon fick bestående fysiska eller psykiska men. Födelsedagsbarnet var mycket nöjt med dagen. Hans leende när vi sjöng för honom var värt hur mycket som helst för mig.
Det här med kalas är dock ett stort projekt och det är lockande att leja bort 
det till nästa år. Tyvärr är det bara bowlinghallen som kan hjälpa till med sånt i Getinge och det senaste året har sönerna därför varit på ett antal ”bowlingkalas”. Sen kan man ju alltid abonnera ishallen i Falkenberg…….
I dag var första morgonen med ljusterapi och fast jag gick upp extra tidigt för att ha gott om tid, så kom jag dit med andan i halsen två minuter i sju.
Det var en lite overklig känsla att sitta i ett väl upplyst, alldeles vitt rum, tillsammans med andra människor. Det kändes som om det var taget ur en film. Jag associerade faktiskt till en scen i Woody Allens ”Allt du skulle vilja veta om sex, men varit för skraj att fråga om” 
även om ljusterapin var helt asexuell.
Med eller utan kopplingar till Woody Allen så gick ljusterapin bra. Jag tittade på ”Mash” (långfilmen)
på en av ungarnas bärbara dvdspelare och drack kaffe. Det var riktigt trevligt och jag höll mig vaken hela tiden (man får inte sova under terapin). Jag har en trave med filmer jag tänker titta på under de här två veckorna. Nästa film på tur är Woody Allens ”Alla säger I love you”
Måndagar innebär ju praktik men just nu även skrivarcirkel. I dag handlade cirkeln om poesi och vi tittade på olika dikter utifrån typ av versmått. Vad som skiljer blankvers, sonetter, haiku m.m. åt är sånt som jag har dålig koll på så jag lärde mig en del.
När jag var 16-17 så skrev jag poesi (fritt versmått, helt orimmat) men sen dess har jag inte skrivit nån alls. Jag har faktiskt kvar dikterna jag skrev under gymnasietiden, de ligger i en kartong på vinden. Jag har dock inte vågat läsa dem igen eftersom jag känner att risken för farligt hög pinsamhetsfaktor är enorm.
På slutet av skrivarcirkeln skulle vi skriva en haikudikt som vi sen hade möjlighet att läsa upp (haiku är en japansk diktform som i den västerländska tappningen består av tre rader om vardera fem, sju och fem stavelser).
Jag hatar att behöva läsa texter som jag skrivit högt, det gör mig oerhört rädd och osäker. Jag avstod därför att läsa upp de två haikudikter jag faktiskt presterade. Eftersom jag trots allt är lite nöjd med att jag fick ihop två dikter, med lite substans i, på tjugo minuter så lägger jag ut dem här (inte alls lika jobbigt).
Högläsning
Högläsning i grupp
lika vidrigt som egen
offentlig prygel
Höstdepression
Inget ljus idag
ute vräker hösten ner
saknar paraply
Tranströmerklass? Kanske inte riktigt.
