Nordfladdermus
Min löpning går ofta tungt rent fysiskt, jag är seg och osnabb men även när så är fallet brukar den gå lätt mentalt. Jag kommer snabbt in i min ”springbubbla” där tankarna dansar och porlar som en bäck om våren. I går tog det dock tid att komma in i bubblan, jag var seg och de 15 kilometer jag skulle springa kändes oändliga och som ett oöverstigligt hinder men efter att 
ha plågat mig i trekvart så släppte det. Löptempot förändrades inte men jag var plötsligt inne i den ström av medvetande och den inre monolog som kännetecknar ett bra löppass (mentalt sett). Tankarna far hit och dit men sinnet är ändå fyllt av ro.
Tankarna far även när jag inte springer men då är det inte på ett positivt sätt. Jag mår väldigt dåligt psykiskt för tillfället och jag brottas med negativa tankar och ångest. Jag funderar mycket på om jag 
ska kontakta psykiatrin och be att få bli inlagd, jag vet att inläggning ofta hjälper mig. Än så länge har jag landat i att jag vill vara kvar hemma och löpningen har en stor del i det beslutet. Jag kommer nämligen inte att kunna springa om jag är inlagd. Det är visserligen möjligt att jag får komma ut nån timme för att träna men då blir jag tvungen att springa på Galgberget med alla andra löpare och det fixar jag inte. Min löpning är en väldigt solitär aktivitet, jag springer ensam och jag ser väldigt sällan andra människor (än mindre andra löpare) under mina rundor. Jag behöver den nästan totala ensamheten och skulle bli stressad om jag stötte på mer än enstaka andra människor när jag hasar runt på vägar och stigar. Att springa på Galgberget, i det hav av andra löpare som trängs där, känns därför som en omöjlighet för mig och eftersom jag inte är beredd att ge upp löpningen, ens tillfälligt, så är inläggning inte ett så lockande alternativ just nu.
Trots att hustrun jobbar igen så kom hon och jag ut en sväng med Tora i gårkväll och det blev en trevlig tur. Ungefär halvvägs så passerade vi två hästar som tyckte vi var väldigt intressanta och en stund senare så passerade vi en hare som däremot såg oss som ett hot 
och försökte göra sig osynlig genom att trycka sig mot marken.
När vi tog in Tora för att sela på henne så upptäckte vi att en fladdermus valt Hias box för sin 
dagvila. Häromdagen var det en igelkott i Toras box och nu fladdermusen hos Hia – hästboxarna är onekligen populära! Fladdermusen satt långt ner på golvet så jag kom inte åt att fota den underifrån men fick till en hyfsad bild från sidan (klickbar).
Jag skickade fotot och en fråga om vilken sorts fladdermus det var till ”Jourhavande biolog” på Naturhistoriska riksmuseet och till min förvåning fick jag svar med vändande post. Det visade sig att boxbesökaren var en Nordfladdermus (Eptesicus nilssonii) vilket enligt Wikipedia är en av Sveriges vanligaste fladdermusarter och den förekommer i hela landet. Den känns också lätt igen på den guldfärgade pälsen på ryggen.
Idag började pojkarna skolan igen och jag skulle ljuga om jag sa att det inte ska bli skönt att få vara ensam hemma på dagarna igen. Jag tror inte att det är sönernas närvaro här hemma som fått mig att må så dåligt i sommar men att ständigt ha folk i huset har i varje fall inte hjälpt till. Skolstarten innebär också ett konkret tecken på att tiden rusar fram – äldsta sonen börjar nian i år. Det känns helt ofattbart att han nu går sista året i grundskolan! Det var ju inte länge sen han bara var en liten bäbis och jag bar runt honom i en bärsjal och badade honom i balja!
På den tiden hade vi hund och katt som kom överens, inte alls som med Betty och Stout.
Till sist vill jag bara påtala att gården som betar våra hagar omnämndes i söndagens DN där de skrev 
om småskaliga osttillverkare. Våra arrendatorer, Skogsgård, levererar mjölk till Hagarnas mejeri i Holm. Jag har aldrig ätit ost från Hagarna men den är säkert smarrig. Tyvärr valde DN att inte uppmärksamma den
småskaliga osttillverkare som vi främst nyttjar, Skrea ost – i just Skrea. De har väldigt goda ostar, både i det hårda och mjuka formatet.
