För tio år sen ägnade jag mig regelbundet åt självskadebeteenden, mestadels med ett rakblad. Numera har jag slutat med det, i varje fall det fysiska självskadebeteendet – ibland tror jag att mina 
inlägg på Reddit är ett psykiskt sådant. Jag blir alltid superstressad och får ångest när jag lagt ut nåt men jag gör det ändå gång på gång. I samband med varje publicering är rädd att bli sågad och få en massa elaka kommentarer även fast det i princip aldrig inträffat, motsatsen händer däremot väldigt ofta vilket får mig att må väldigt bra. På så sätt liknar mina inlägg på Reddit mina rakbladsskärningar – stor anspänning och sen en go och lugn känsla efteråt. Fördelen med Reddit (bortsett från att jag inte får några fysiska sår) är att jag också slipper de skuldkänslor som kom efter den positiva fasen av mitt självskadebeteende.
Det goa i att jag får så mycket positiv bekräftelse på Reddit tror jag hänger ihop med att det får mig att känna mig som en i en gemenskap. Jag har aldrig haft ett stort behov av att ha många vänner men jag vill ändå känna en viss 
grupptillhörighet. Grupper jag tillhört tidigare i livet är t.ex. kollegor på jobb, filmklubben Kårrullen på Linköpings universitet och boxningsklubben HAIS här i Halmstad och nu tillhör jag piercinggruppen på Reddit (och även den som intresserar sig för vintagekläder).
Apropå vad jag gjorde för tio år sen så är det tio år och en månad sen jag senast försökte 
ta livet av mig. Under åren 2007-2012 gjorde jag tre suicidförsök men sen dess har den sortens tankar aldrig gått till handling. Jag har sparat ett minne från det sista försöket, 
halsduken jag hade på mig (gjordes utomhus så jag var fullt påklädd). Den är lappad/ihopsydd för när jag kom in på akuten så klippte de tydligen av mig kläderna och då fick även halsduken smaka på saxen men efteråt har jag lagat den. Jag har aldrig använt den efter suicidförsöket, den har bara fungerat som ett minne och påminnare om hur dumt försöket var.
