Resignationsbehandling
Jag tycker inte om att springa innan lunch, de passen är alltid sega och tunga och det känns som 
att kroppen inte riktigt vaknat. Trots det så sprang jag snabbdistans i går förmiddag och det gick som väntat tungt men det var ändå ett bra pass. Jag kände från start att jag inte förmådde pressa mig det där sist, det som får det att svida i lungorna och mjölksyran att komma smygandes men trots det så fick jag en hyfsad tid. Det bådar gått inför kommande pass när jag förhoppningsvis kan ta ut mig lite till.
I morse hade det lugnat sig efter några dagar med hård vind så hustrun och jag körde en sväng med 
Tora. Det blev bara en lugn och stilla tur men det var trevligt att komma ut lite med henne. Som grädde på moset visade sig solen lite också, det känns som att det var länge sen.
Jag kämpar på med mitt sovande och de senaste nätterna har blivit sena. Jag somnar till när jag lägger mig men sen så vaknar jag efter cirka 10 minuter och kan inte somna om. Jag har också mycket ångest på kvällarna och jag vet inte om det beror på min depression eller om det är en effekt av 
uteblivna sömntabletter. De sena nätterna gör att jag är trött på dagarna men jag har slutat sova mitt på dagen för att vara tröttare på kvällarna men det funkar inte riktigt som planerat. Jag är trött större delen av dagen men så piggnar jag till framåt kvällskvisten. Mycket frustrerande! Det är också jobbigt att inte veta hur länge det här kommer att hänga i. En vecka? En månad? Ett halvår? Jag kämpar på och hoppas att jag hitta en fungerande sömn snart för den här ständiga kampen är ganska slitig, mest mentalt. Dagarna går bra men på kvällarna för jag kämpa med mig själv. Jag svär också lite över de läkare som år efter år skrivit ut recept på Zolpidem åt mig. Hos en nätläkare så hittade jag en liten text som kort beskrev varför doktorer kanske inte sätter ner foten fast de borde.
Doktorerna har ju inte precis gjort mig nån tjänst genom att inte följa förskrivningsrekommendationerna för de här medicinerna. Det är dock inte så mycket att göra åt nu, bara bita ihop och kämpa på – en natt i taget.
