”Små sår och fattiga föräldrar ska man inte förakta” sägs det. Fast min fru säger att det ska vara ”fattiga vänner”. Jag har googlat och båda finns även om ”fattiga vänner” verkar vara vanligast. Jag kör med ”fattiga föräldrar” eftersom det är så jag lärt mig det.
Jag kan inte säga att jag har fattiga föräldrar men jag har i en vecka haft ett litet sår på vänsterfoten som jag inte ägnat nån uppmärksamhet, förrän i går. Då började det värka och vätska sig.
Idag på förmiddagen var jag förbi distriktssköterskan och hon skickade mig vidare till en läkare.
Läkaren sa att såret inte var djupt men att det var infekterat. Infektionen hade tydligen spridit sig runt såret, i ett område stort som en handflata (hon hade små händer). Jag har fått antibiotika för att få stopp på infektionen (den kunde tydligen gå in i fotleden annars).
Det började ju bara med en liten ynklig skråma. Jag höll på med veden och märkte inte ens att jag fick den. När jag väl upptäckte skråman så brydde jag mig inte om den eftersom den var så liten och ytlig. Fel strategi. Nu är det antibiotika i en vecka och ingen löpträning som gäller. Det löppass jag körde i går var tydligen ingen bra idé. Doktorn sa att belastning gör att bakterierna trycks längre in i vävnaderna. Till mitt försvar vill jag säga att jag inte hade ont när jag belastade foten förrän efter att jag sprungit. Även om såret gjorde ont så kändes foten ok innan.
Det har varit lite för mycket krämpor den senaste tiden (de psykiska problemen oräknade). Jag vet inte om det är 
slumpen eller åldern? Är det redan åldern som gör sig gällande så bådar det inte gott inför framtiden. Jag märker också att jag blir mer och mer hypokondrisk. I dag fick jag vänta ett par timmar mellan att jag träffade distriktssköterskan och läkaren (jag kunde åka hem) och under den tiden så märkte jag att det for tankar om ”mördarbakterier” och MRSA i huvudet på mig. Det var så pass allvarligt att jag kände att jag stressade upp mig och började må illa (det är nytt för mig, att stress och oro ger illamående). Två oxascand och sysselsättning hemma gjorde dock att det försvann. Jag tror inte jag varit särskilt hypokondrisk tidigare, eller så har jag alltid varit det men bara lyckats hålla mig frisk.
Förutom att vara på Vårdcentralen så har jag läst ut Caitlin Morans ”How to be a woman” i dag. Den var jättebra. Nu är jag feminist, ”one of the guys”. Vill ni ha en snabbgenomgång av ”How to be a woman” så berättar Caitlin Moran om vardagsfeminism här.
