Smörrebröd

Idag åt jag lunch med en god vän och kollega. Vi åt smörrebröd och vi gjorde det på cafét på kommunens verksamhet för folk som mig, d.v.s. såna med psykisk ohälsa eller psykisk funktionsnedsättning. Verksamheten på kommunen heter CLAVIS och de har hjälpt mig väldigt mycket. Jag hjälper till på cafét en eftermiddag i veckan, det är Clavis som ordnat praktiken på Socialförvaltningen. Det är också tack vare dem som jag kommit igång med att sy och de ligger på sätt och vis även bakom den här bloggen. En kanonverksamhet med andra ord!

Smörrebröden var goda och det var roligt att höra hur min vän hade det och också höra lite om vad som händer på jobbet. Vi brukar äta lunch varannan, var tredje vecka ungefär och det är en viktig social kontakt för mig. Det blir lätt att jag blir sittande hemma grubblandes över allt jag inte orkar göra. Då är det bra om man har en anledning att ta sig hemifrån. Är det dessutom nån som väntar på en så bidrar det till att man kommer iväg, även om man har ångest och helst vill gömma sig för världen.

Det är lite lustigt det där med vänner. Jag har några stycken som jag har kontakt med regelbundet. Jag brukar träffa dem var för sig och ofta äter vi lunch på stan. Alla vännerna är tjejer. När jag tänker på det är det faktiskt många år sen jag hade en manlig vän. Jag funkar helt enkelt bättre med kvinnor. Det är samma sak inom vården, jag har mycket lättare att känna mig trygg och öppna mig för en kvinnlig läkare, teruapeut eller sjuksköterska. Freud skulle säkert ha nåt att säga om det.