Vi har inte fått hem vår dator från servicen ännu men jag har lånat en dator för att kunna blogga idag. Jag ska hämta vår ”burk”, med tillhörande skärmar, i morgon så förhoppningsvis blir allt 
som vanligt då.
Jag befara dock att morgondagens hämtning kommer innebär en hel del stress och oro för mig och det grundar jag på hur jag reagerade när jag lämnade in datorn. Stressen jag kände då hade inget att göra med att jag behövde åka hemifrån och ta mig in till storstadsdjungeln utan den hängde helt ihop med var datafirman är belägen. Den ligger på Söder i Halmstad, närmare bestämt i den del som kallas Söderkaj. För mig innebär ett besök på Söderkaj en känslomässig resa tillbaka i tiden 
eftersom jag förknippar området med mitt insjuknande i depression. Att bli sjuk innebar, förutom själva depressionen, också att jag hamnade utanför det saneringsuppdrag på Söderkaj som jag jobbade med då. Det var ett prestigeprojekt som jag ledde och som tog mycket av min tid och kraft våren 2007. Att jag så starkt förknippar just det projektet med min sjukdom beror kanske också på att jag i princip åkte direkt från ett möte om Söderkaj till psyk (och där blev jag kvar ett bra tag).
Mycket vatten har runnit under broarna i Halmstad sen dess men när jag lämnade datorn i måndags så blev det uppenbart att ett besök på den gamla ”brottsplatsen” fortfarande är jobbigt för mig. Det påminde mig om vad som kunde ha varit och om all stress och smärta jag kände våren 2007 (och även senare). Det var lite som när ett möte med nån man än gång älskat plötsligt väcker en sorg man trodde man lagt bakom sig.
Även om jag fortfarande bär på mycket smärta kopplat till min tid som konsult så sörjer jag inte mitt jobb på WSP 
som man kan sörja ett kraschat förhållande utan snarare så sörjer jag att inte ha ett arbete att gå till, att inte få den stimulans, utmaning och inte minst sociala tillhörighet som ett arbete kan ge.
När det gäller kärlek och förhållanden är jag lyckligare lottad eftersom jag har någonstans att gå, nån som jag älskar och som älskar mig. Jag vet att det är det som räknas men ändå finns smärtan över det försvunna jobbet kvar i mig. Delvis beror det nog på att jag har fel attityd till jobbet i allmänhet och Söderkaj i synnerhet – jag ser vad jag inte var med om att åstadkomma och inte vad jag faktiskt fick gjort.
