Efter en gårdag när det blåste som hejsan så har det lugnat sig så pass att det går att köra häst. Hustrun och jag var därför ute en sväng med Tora i förmiddags, i medvinden värmde höstsolen gott 
men i motvinden blev det lite kylslaget. Under turen så passerade vi ett gäng kvigor som var mycket nyfikna på vad vi var för ena.
Det är nu över ett år sen jag spelade in min senaste pipvideo på engelska. Till min förvåning så har uppehållet inte inneburit att jag tappat en massa prenumeranter, jag ligger fortfarande kvar på drygt 800 stycken. Jag har lekt lite med tanken att spela in en ny video men kroppen reagerar med stress på såna tankar så jag har låtit bli. Är det inte glädjefyllt så får det vara.
I går kväll hände en sak som stärkte mig i övertygelsen att jag ska låta pipvideosarna vara. Som en kommentar till videon från förra sommaren så fick jag en fråga om jag fortfarande levde eller om jag dött? Videoproduktionen hade ju avstannat. Precis som Willie Nelson i ”Still not dead” svarade jag att jag levde.
Jag fick då meddelandet nedan till svar.
Det är ju snälla och omtänksamma ord men jag märkte tyvärr att till och med den korta YouTube-korrespondensen hade jagat upp mig. Det är som att hela tillvaron balanserar på en knivsegg och minsta oförutsedda händelse får allt att tippa över och det tippar alltid åt det dåliga hållet, mot oro och ångest. Uppjagad som jag var hade jag sen svårt att somna.
