Suicidala nätter
Mitt sovande är en följetong här på bloggen, ibland går det mindre dåligt och ibland går det riktigt 
dåligt….. Förra veckan sov jag dock ganska bra, somnade snart efter jag släckt, och jag tror att det faktiskt hängde ihop med revbensskadan. Jag förväntade mig inte att kunna somna bra på grund av smärtan så därför var jag inte uppstressad, typ ”nu måste jag somna!”, när jag la mig vilket resulterade i att jag faktiskt somnade. Den här veckan har jag inte lyckats hitta det inre lugnet när jag lagt mig och därför har jag inte kunnat somna.
Som vanligt när jag inte kan somna så blir det en massa ätande för mig, mest glass men jag äter i
princip allt jag kommer över. Varje natt tänker jag att jag inte ska tröstäta men när jag paniken kommer över att jag inte somnar kommer så är min viljekraft som bortblåst. Erfarenhetsmässigt vet jag ju att jag somnar efter att ha konsumerat tillräckligt med socker, det är oftast effektivare än lugnande medicin på mig. Ibland så måste jag dock kombinera socker och medicin för att somna.
Allt jag tar till för att somna ger mig skuldkänslor, sötsakerna påverkar min vikt (jag har gått upp så
mycket att min sömnapné återkommit) och den lugnande medicinen (bensodiazepin) stressar mig för att jag vet att den är beroendeframkallande. Jag slutade ju med sömntabletterna för att det var knark och nu måste jag ta till likartade preparat för att kunna sova. De senaste åren har jag ätit väldigt lite lugnande men i vinter så har konsumtionen ökat mycket. Förr kanske jag tog 1-2 tabletter i veckan och nu ligger jag på 5-6 stycken. Det är dock fortfarande väldigt mycket mindre än det jag åt när jag använde den som mest, då tog jag tre tabletter om dagen….
Vaknätter fyllda av sömnbrist och skuldkänslor är livsfarliga för mig eftersom de genererar väldigt 
starka suicidtankar. Jag får panikångest (som ger illamående som bryts av medicinkombinationen alimemazin + bensodiazepin) och vet inte vart jag ska ta vägen eller vad jag ska göra och då kommer självmordstankarna. Logiskt kan jag tänka att mitt liv på många sätt är okej nu, där finns mycket bra men i stunden, när jag mår dåligt, är ångesten så intensiv att jag har svårt att värja mig. Historiskt sett så har jag också uppvisat dålig impulskontroll vad det gäller suicid och självskadebeteenden. Jag tror ju inte att jag skulle ta livet av mig en natt när hustrun och ungarna är hemma men de svarta tankarna är så intensiva och så lockande att de ändå skrämmer mig.
Nu nåt helt annat. Jag googlade min morfar, Lennart Grönroos, och hittade fotot nedan på nätet. Det är på kontorspersonalen på Dalsbruks järnverk (oklart när, förmodligen 50-60-talet nån gång). Min morfar sitter på huk på nedersta raden, tredje från höger. Klicka på fotot så blir det större.
Det verkar som om dubbelknäppta kavajer var på modet när fotot togs. Det är lite svårt att se hur 
kavajerna ser ut på dem som sitter ner eller är skymda men kavajslagens spetsar avslöjar om de är enkel- eller dubbelknäppta. Nuförtiden är enkelknäppta med spetsiga, ”dubbelknäppta”, slag ganska populära men där och då tror jag inte att det förekom.
Till slut några bilder från eftermiddagens hundpromenad. Som synes har vi snö och får mer medan jag skriver det här. Det tycktes dock inte avskräcka den våghalsige cyklist vi såg svischa förbi i backen utanför oss. När det är snö så lägger sig ofta Sigge på mage och sträcker ut sig till max, jag vet inte om snön river gott i pälsen eller varför han gör det. Hoppet han gör nedan är efter en snöboll.
