Tänk inte ens tanken
Jag utmanade ödet när jag i fredags skrev att mitt mående gick åt rätt håll. Det inlägget har följts av tre tunga dagar. I helgen så var jag trött och nedstämd (även om ungarna lyckades aktivera mig lite igår) medan jag i dag har haft en väldig oro i kroppen.
Min ömmande hälsena har så sakteligen blivit bättre, nu i helgen blev den mycket bättre och i morse kände jag inte av den alls. När jag cyklade
en runda efter att ha lämnat ungarna så funderade jag därför på om jag skulle våga nämna förbättringen i bloggen eller om ett omnämnande skulle vara att utmana ödet på samma sätt som jag gjorde i fredags. Det räckte tydligen med att bara tänka tanken för att hälsenan skulle bli sämre. När jag senare under förmidagen klev av bussen på väg till praktiken så började hälsenan att ömma igen. Fan!
Jag har i varje fall sett årets första svala idag,
inte här utan under cykelrundan i morse. Svalorna som häckar här hos oss brukar vara lite sena av sig så de behöver säkert en vecka till för att hitta hit.
I eftermiddags så var ungarna ute och lekte i rishögarna efter de fällda askarna. Högarna tar upp en rätt stor del av gräsmattan på baksidan och de utgör just nu spännande klättring för ungarna. Risken för fall och frakturer är låg men jag är lite orolig att de ska få en kvist i ögat.
Samtidigt känns det oerhört beskyddande att inte tillåta klättringen alls.
