Större delen av gårdagen tillbringade jag utslagen i sängen. Jag vaknade vid 03.30 i går morse och var orolig. Jag kunde inte somna om utan gick upp och satte mig framför datorn. Vid 05.30 kände jag att ångesten kom smygandes och 45 minuter senare mådde jag riktigt risigt, både mentalt och fysiskt. Jag hade ångest och panikkänslor samtidigt som jag mådde illa och spydde. Jag vet inte om jag mådde illa och spydde för att jag hade ångest eller om jag hade ångest för att jag mådde illa och spydde.
För att klara ångesten tog jag till Theralen och det gjorde vad Theralen gör bäst – ser till att jag somnar. När jag tagit Theralen sover jag verkligen som en klubbad säl, inga drömmar, ingenting, bara sömn (det är kanske mer korrekt att kalla det frånvaro av vakenhet). Tyvärr blir jag inte pigg och vederkvickad av Theralen-sömn, bara trött och seg.
Till kvällen vaknade jag till så pass att jag fick i mig lite mat. Sedan låg jag i soffan medan barnen tittade på ”Fablernas värld”. De tyckte det var jättebra och har bett mig hålla utkik efter fler säsonger på dvd. Jag blev glad av att de gillade ugglan och de andra figurerna. Det är skönt att det inte bara är Pokémon och Chima
som gäller när det kommer till barnprogram.
Jag avslutade kvällen med att titta på MASH och äta glass tillsammans med min fru. 
Idag har jag varit tillbaka i vardagen igen. Eftersom det är torsdag så har det inneburit praktik på Socialförvaltningen och terapi. Mellan praktiken och terapin hann jag också med att äta lunch på CLAVIS och ta en sväng förbi Emmaus. I dag gav jag efter för värmen och klädde mig ledigt (shorts och skjorta) trots att det var terapi. Med tanke på hur varmt det var
så känns det som ett bra beslut.
Jag har också gjort nåt väldigt trist i dag. Jag har ringt djursjukhuset i Slöinge och bokat in en tid för avlivning av vår katt, Seana. Jag var där med henne i tisdags och vi har fått besked att hon har diabetes. Det är behandlingsbart på katter men det kräver sprutor två gånger om dagen och mat på fasta tider. Hon är en trevlig katt som är jättesnäll med barnen och vi har fäst oss vid henne sen hon plötsligt dök upp i vårt pannrum en dag för åtta år sen
men att börja behandla henne med insulininjektioner och hålla henne inne för att hon ska äta på fasta tider känns inte som ett alternativ.
Bilden på Seana, på väg ut från pannrummet, har jag knyckt från Modesty som tagit det fantastiska fotot.
