Vart tar vägen vägen?
Igår var det dimmigt både ute och inne
, dimman ute var vanlig dimma men den inne fanns bara i mitt huvud. Jag hade svårt att somna natten till igår, beroende på en kombination av myrkrypningar i benen och illamående (psykiskt betingat), vilket drog igång panikångest hos mig som gjorde att jag tog Theralen. Efter att jag slutat med sömntabletterna så har jag noterat att jag blir väldigt trött dagen efter att jag tagit Theralen. Så trött som jag var i går har jag dock aldrig blivit förr, jag var i princip utslagen och sov bort det mesta av dagen. Det är svårt att beskriva Theralentrötthet men den är verkligen överväldigande och de stunder jag lyckas motstå tröttheten lider jag av ett enormt sockersug. På eftermiddagen piggnade jag dock till så pass att jag orkade köra äldsta sonen till en kompis men väl hemkommen så åt jag lite och gick sen och la mig. Jag sov sen bra hela natten och idag är jag tillbaka i vanliga gängor men med såna här reaktioner så kan jag inte ta Theralen igen, möjligen om jag sänker dosen drastiskt.
Att köra sonen i går kväll blev en spännande upplevelse eftersom dimman gjorde att det var väldigt svårt att se vägen. Hade det inte stått snökäppar i vägkanten så hade det varit riktigt hopplöst.
Om ni läste fredagens blogginlägg så vet ni att planen för gårdagen var att hämta julgran hos några kompisar men det blev tyvärr inställt med kort varsel. Med tanke på hur trött jag var så spelade det i praktiken inte så stor roll för mig även om jag hade sett fram emot att hämta gran, jag hade inte orkat följa med. Jag är ju inte särskilt social men granhämtningen är en social aktivitet som jag verkligen uppskattar.
För att vi skulle få en julgran i år så begav sig hustrun och en av sönerna till Toftens julgransodling utanför Årstad i Falkenbergs kommun och högg en gran.
Planen för julen var att hustrun och pojkarna skulle åka till hustruns föräldrar och fira jul där medan jag höll ställningarna här hemma. Yngsta sonen har dock blivit förkyld (covidtestad idag) så vi får se hur det blir. Även om han inte har covid så vill vi ju inte smitta ner svärföräldrarna med en vanlig förkylning så jag kanske får sällskap i jul, vilket vore trevligt.
Till sist ett par bilder jag knäppte under min och hustruns tur med Tora i eftermiddags.
