Just nu känns tillvaron som lite av ett gungfly. De senaste tio dagarna har jag haft stora problem med nästan konstant illamående och även stora problem att somna på kvällarna. Illamåendet tror jag är psykiskt betingat (samma skit som jag hade sommaren 2014) eftersom det släpper när jag tränar, promenerar med Betty eller röker pipa. Sömnsvårigheterna består i att benryckningar och myrkrypningar hindrar mig från att somna fast jag är trött. Jag kopplar ihop benryckningarna och
myrkrypningarna med att jag slutade med sömntabletter i månadsskiftet oktober/november. Illamåendet och sömnproblemen är problematiska i sig men det förvärras av att jag upplever att jag inte har nån inom vården som jag kan diskutera dem med när de känns riktigt tunga och besvärliga.
Fram till för nåt år sen hade jag veckovis kontakt med en sjuksköterska på psykiatrin som också fungerade som en terapeut men den kontakten rann ut i sanden när pandemin slog till. Jag provade att söka kontakt med henne för ett år sen men fick ingen respons så det känns som att det spåret är kört. Jag skulle behöva en ny kontaktperson och när jag träffade min läkare för ett par månader sen så sa hon att hon skulle fixa en åt mig men sen dess har inget hänt, mer än att jag blivit lite putt på läkaren för att hon inte får tummen ur. När vi diskuterade frågan under vårt möte så sa hon att hon borde gjort det för länge sen men trots det så händer inget. Jag skulle ju kunna ringa in och tjata men det tar emot att behöva gnälla till sig hjälp, då biter jag heller ihop och kämpar på. ”What doesn´t kill you makes you stronger”. Än så länge är motståndet att ta kontakt med psykiatrin större än plågan i 
att må dåligt. Det hjälper väl inte heller att jag är aningen tjurskallig, inte helt låst i mina åsikter men tillräckligt för att dra mig för att kontakta psykiatrin när jag tycker att det borde vara de som kontaktar mig.
De senaste dagarna har tankarna på att jag behöver nån att prata med om både mediciner och mående vuxit sig starkare, särskilt i och med att julen står för dörren. Planen är ju att jag ska vara ensam några dagar i jul och då bör jag ju inte vara helt under isen. Jag har i varje fall ringt TILMA-kliniken i Halmstad (som hjälper folk att sluta med sömntabletter) för att fråga lite om mina 
benryckningar och myrkrypningar. Jag fick lämna ett meddelande på deras telefonsvarare och så ringde de upp under dagen. De var väldigt vänliga och hjälpsamma och det besked jag fick var att mina benproblem med allra största sannolikhet hänger ihop med att jag slutat med sömntabletterna. Myrkrypningar är ett vanligt utsättningssymptom, särskilt för Zolpidem som jag tagit. Myrkrypningarna brukar klinga av med tiden men det kan ta tid, lång tid. Hon tyckte att de knappa två månader som gått sen jag slutade med tabletterna var en kort tid med tanke på att jag ätit sömntabletter i 14 år. Sömntabletterna har tryckt tillbaka vissa av hjärnans naturliga processer och nu ska hjärnan börja fungera som den gjorde när den var opåverkad av sömnmedel och det tar tid.
Jag har också förlorat två verktyg att hantera oro och ångest med eftersom jag inte längre kan ta den ”vid behovs”-medicin (Theralen och Oxascand) som jag använt när jag mått akut dåligt. Sen jag slutade med sömntabletter så knockar Theralen mig fullständigt och Oxascand är så kemiskt lik mina sömntabletter att jag drar mig för att använda den av rädsla att den ska försvåra min kamp med att bli kvitt utsättningssymptomen från sömntabletterna. Det känns läskigt att inte ha nåt att ta till när jag mår piss.
För att klara tillvaron så självmedicinerar jag med glass, löpning och piprökning. Den självkännedom 
jag byggt upp under terapiåren är också väldigt hjälpsam. Tyvärr är jag lite halvskadad, har ont i vänster hålfot, så löpningen ”haltar” lite….. 🙂 Skadan dök upp när jag började springa i mina nya skor, först fick jag några blånaglar (vilket är normalt med
nya skor) men sen fick jag ont i hålfoten. Det verkar som skon i kombination med iläggssulan/pelotten jag använder inte riktigt funkar med vänsterfoten. Pelotten behövs egentligen bara för högerfoten där jag har en nerv i kläm men jag har haft en i båda skorna för att inte snedbelasta kroppen men igår så provade jag att springa utan nån extra sula i vänsterskon och det gick ganska bra, smärtan kom efter passet. Jag borde kanske ha skippat gårdagsrundan men jag behövde verkligen träna för huvudets skull.
Till sist några kylslagna bilder.
