Just nu lyssnar jag väldigt mycket på country.
Jag gillar ganska snabb och enkel country, gärna med lite inslag av rock. Klassisk ”gnäll”-country är för seg och det joddlas för mycket. Dagens country (typ Keith Urban, Martina McBride eller Kenny Chesney) tycker jag låter för slätstruken och för producerad.
En typ av country som jag är svag för är den konservativa och patriotiska 
countryn (det är texterna som förenar, musikaliskt kan den låta lite hur som helst). Många countryartister verkar vara väldigt konservativa, i vissa fall rent av reaktionära. De skapar dock musikaliska milstolpar som:
If you don´t love Jesus go – to hell
Jag vet inte riktigt vad det är jag gillar med den typen av country. Jag tror att det måste ha nåt att göra med att jag inte vill tro att låtarna är allvarligt menade. Ingen kan väl ta sig själv och sitt land på så stort allvar? Lyssnar man på sångerna som ironiska beskrivningar av det konservativa USA så blir de fantastiskt underhållande.
Innerst inne så vet jag nog att låtarna inte är ironiska. Jag kan bara inte acceptera det, så jag tolkar dem som ironiska mästerverk, lyssnar och ler.
