När jag vaknade i går morse så hade jag inga förkylningskänningar och min högra vad kändes också 
bra så jag bestämde mig för att springa en runda på förmiddagen. Under löpturen så passade jag på att testa mina runda träningsglasögonen som jag lagat med UV-lim och min nyinköpta sportdryck. Jag vet inte om det berodde på glasögonen eller på sportdrycken men rundan gick som hejsan, i varje fall till kilometer nummer 13, där fick jag väldigt ont i höger knä när jag sprang nerför en brant backe. Viss smärta kan man springa igenom men den här var inte av den sorten, det kändes som om nån kört in en skruvmejsel i knäet på mig och jag var tvungen att gå nerför backen och en bit på den plana marken nedanför innan jag kunde börja springa igen. De sista kilometrarna hem kunde jag sen springa smärtfri. Det var nog min knäartros som spökade, det är oftast i nerförsbackarna som jag känner av den.
Glasögonen höll ihop under passet och sportdrycken kom överens med magen. Jag vill tro att jag kände av en positiv effekt av drickan så förhoppningsvis kan den hjälpa mig att hålla mig pigg under långpassen i vår (bara knäna håller och fötterna vänjer sig vid pelotterna). Som syns var det ganska kallt ute igår – första gången som jag fått en riktig istapp i skägget.
På eftermiddagen hade temperaturen stigit rejält, från minus tio i morse till bara en grad kallt, och då passade hustrun och jag på att köra en sväng med Tora. Vi var inte alls lika påpälsade som förra helgen men höll ändå värmen bra i solskenet.
Under löpturen i går förmiddag var det kallt, klart och solsken medan det i dag på förmiddagen var lika kallt men dimmigt. Efter 
lunch hade dock solen fått undan dimbankarna som bäddat in Rävinge i ett vitt töcken. Luftfuktigheten som förmiddagsdimman förde med sig, i kombination med kylan, gjorde att Betty såg ut att ha åldrats rejält under sin promenad (klickbar).
