När jag vaknade i morse så hade jag ingen aning om vad jag skulle blogga om. Oftast har jag en idé om 
det redan på morgonen eller så vet jag att det ska hända nåt under dagen som jag kommer att vilja berätta om. Idag så var inget inplanerat och jag hade inga idéer. Det gnagde lite i mig under förmiddagen eftersom jag tycker om att skriva och fixa med bilder till bloggen.
Strax innan lunch så kom så dagens händelse – staketen i en av hagarna behövde kollas eftersom vi eventuellt ska få hit några hästar. Staketkollen blev en liten fotoodyssé över både sånt som ger mig glädje och sånt som stressar och tynger mig.
Staketen är nåt som tynger mig. Vi har flera hagar som är i stort behov av en akut staketgenomgång men jag får aldrig orken att räcka till annat än ”brandkårsutryckningar”. 
När vi köpte gården så tänkte jag att en av fördelarna var att vi skulle slippa raddiga staket. Under alla år med hästarna inhyrda hos andra så kändes det som att det enda konstanta var dåliga staket. Nu när vi 
nu hade ett eget ställe så tänkte jag att vi skulle hålla staketen i topptrim. Så blev det inte.
När jag gick runt och kollade staketen så upptäckte jag att eltråden var av på ett ställe. Jag kunde dock laga det utan att behöva gå hem och hämta mer tråd eller extra isolatorer. Tråden var av i en del av hagen som jag tycker väldigt mycket om. Det är ett område på ungefär 25 gånger 25 meter som avgränsas av stenmurar. Platsen ger mig en lite ödslig men också sakral känsla. Runt området finns en del träd, bl.a några fina ekar, vars lövverk bildar ett tak över alltihopa. En granne säger att det legat en stuga i närheten och det kan nog stämma för på vårarna blommar det olika sorters liljor där.
Område är väl egentligen ganska luggslitet med en massa halvdöda träd men på nåt sätt ger det mig en positiv känsla. Jag tycker också väldigt mycket om stenmurarna där. Jag imponeras också av allt det arbete som lagts ner på att få murarna på plats. Det har krävts många arbetstimmar och mycket svett för att få stenarna på plats.
Sista biten hem gick jag på vår lilla gårdsväg som går ner till brevlådan. Längs vägen växer flera små ekar och ofta när jag ser dem så kan jag stanna till och undra hur här kommer se ut om 100 eller 200 år. Jag hoppas verkligen att ekarna är kvar då.
Ingen fotoodyssé så här års är komplett utan minst en trädgårdsbild, dessutom avslutar jag med bilder på säsongens sista fjärilar och ungarnas graffiti.
