Arkeologi och triathlon
Även om jag fortfarande kan springa i kortbyxor när jag tränar så blir det allt mer uppenbart att det 
är höst nu. Gräset i hagarna har slutat växa så vi har börjat fodra fåren med hö, träden har verkligen fått höstfärgerna, jag har börjat mata småfåglarna och så har 
jag kommit in i min höstsvacka.
Jag brukar få en höstsvacka varje år men jag hade hoppats att löpningen skulle kunna hålla den stången i år. Så verkar dock inte vara fallet. Även om jag lyckats hålla i gång springandet så har jag blivit alltmer trött, nedstämd och uppgiven de senaste veckorna. Det är mycket negativa tankar som far i huvudet på mig nu och jag försöker bemästra dem genom att hålla stenhårt i mina rutiner, d.v.s. promenera med Betty på förmiddagarna, sova 
middag efter lunch, promenera med Betty och träna mellan 14-16 (löpning eller slå på säck), titta på Seinfeld mellan 17-18 (serien har en lugnande effekt på mig) och sätta mig med pipan efter kvällsmaten. I mån av ork försöker jag klämma in nån hemmasyssla också men jag mår bäst i min skyddande bubbla av rutiner.
På söndag kliver vi in i hemska november men det ska väl gå att ta sig igenom den i år med. I år inleds ju månaden med lite politisk spänning som kanske får den att 
gå fortare, valet i USA. Jag tror att Trump vinner i år igen även om jag intensivt hoppas på Biden. Jag har slutat följa den amerikanska presidentvalskampanjen eftersom den bara stressar upp mig och jag har fullt tillräckligt med att klara av vardagen just nu. Problemet med valet i USA, eller Brexitförhandlingarna (som har en liknande effekt på mig), är att jag inte kan betrakta dem på håll utan att bli intensivt känslomässigt engagerad. När saker och ting sen inte går som jag hoppats (vilket de oftast inte gör) så blir jag väldigt besviken och upprörd.
Tiden jag inte lägger på att följa valet i USA eller britternas dribblande med EU lägger jag, 
i varje fall delvis, på att titta på YouTube. Det blir en hel del videosar om löpning men även en del om arkeologi och triathlon (dock inte samtidigt). Arkeologin handlar om den brittiska serien ”Time Team” som handlar om arkeologer som reser runt och undersöker historiska 
platser på de brittiska öarna. De har bara tre dagar på sig för varje undersökning men de har gott om folk och avancerad utrustning så de brukar alltid hitta något intressant. En sak som de inledningsvis brukar göra på undersökningarna är att ta hjälp av lokalbefolkningen och göra fältvandringar över markerna som ska grävas ut. Under fältvandringarna ska varje person finkamma markytan i en ruta på ca tio gånger tio meter och se om de kan hitta historiska föremål, t.ex. mynt, krukskärvor eller liknande. Väldigt ofta så görs det intressanta fynd på det sättet eftersom fynd som legat nere i marken kontinuerligt förs upp till ytan när marken plöjs eller harvas. De här fältvandringarna har fått mig att (på håll) granska de åkrar som Betty och jag 
passerar på våra promenader. Än så länge är det mest spännande jag sett en och annan tegelsten.
Som jag nämnde så tittar jag en del på triathlon också. Det är ingen sport jag någonsin utövat även om jag lekte med tanken i slutet på 90-talet. Jag var så pass seriös att jag tränade några cykel 
(spinning)-/löppass med triathlonklubben i Halmstad och också började gå en crawlkurs på badhuset. Det hela rann ut i sanden och jag gav mig in i boxningens underbara värld i stället. Att se triathlon på teve har dock fångat mig, fast jag brukar snabbspola förbi simningen.
