Vår gamla musfälla gick sönder för några veckor sen 
och när vi skulle köpa en ny så visade det sig svårt att hitta en likadan, d.v.s. en betad slagfälla med bottenplatta i trä. Musfällorna 
nuförtiden verkar mestadels vara tillverkade i plast och dessutom inte vara slagfällor. Hustrun hittade dock slagfällor med en bottenplatta i trä men de var betningsfria, 
där betet brukar sättas finns en stor gul plastplatta som fungerar som bete. Jag var mycket skeptisk mot fällan men hustrun övertalade mig att sätta ut den och till min 
förvåning så har den fungerat riktigt bra. Vi har tagit flera möss i den så uppenbarligen finns det nåt i den gula plasten som attraherar möss.
Förra veckan berättade jag i bloggen att vi en eftermiddag fick besök av ett gäng fasantuppar.
Tupparna har fortsatt att hälsa på och jag har noterat att en av dem flyger upp och sätter sig i ett av äppelträden när det börjar kvällnas. Betty och jag fortsätter också att stöta på fasaner på våra promenader men det är nästan uteslutande tuppar vi ser så jag undrar lite var honorna blivit av.
I går när jag sprang så gjorde jag nåt som egentligen inte ingått i mina planer för min löparcomeback
– jag sprang snabbdistans. Både ”snabb” och ”distans” är ju relativa begrepp så det min ”snabbdistans” innebar var att jag under ca 3,5 kilometer av gårdagens femkilometersrunda försökte springa på snabbare än mitt vanliga lunkande. Jag klockar inte min löpning så jag vet inte hur fort/långsamt det gick men det kändes i varje fall som att jag ökade tempot lite. På slutet var andningen riktigt ansträngd och benen ordentligt stumma. Att springa som i går innebär ju en större skaderisk än när jag bara lunkar på så därför hade jag tänkt undvika den sortens pass men om jag bara gör det nån gång ibland (bara för att det är roligt) så ska det förhoppningsvis gå bra.
Löparbilden på mig är tagen från arkivet men jag sprang faktiskt i shorts i går med. Det var drygt tolv grader varmt när jag stack i väg så det var helt klart shorts som gällde. Det är fantastiskt att kunna springa i shorts i slutet på oktober!
I somras köpte vi en ny röjsåg (en Huskvarna 545) och initialt gick den bra men de senaste gångerna 
så har den inte velat starta. Eller rättare sagt, den har startat men dött efter några sekunder. Enda sättet att få den att gå har varit att köra den med choken ute hela tiden och så ska det ju inte vara. Idag var jag därför in till STS-butiken i Halmstad där vi köpt sågen för att be dem kika på den. De skruvade lite på nåt reglage men fick den inte att gå som den skulle så de behåller sågen för en ordentlig genomgång. Tydligen har de fått in flera huskvarnor med liknande problem. Jag tyckte det var en pärs att åka in med röjsågen och var väldigt stressad både innan och efter. Jag har nån slags stereotyp självbild av att eftersom jag är man och bor på en gård så ska jag ha koll på motorer och veta vad olika fel kan tänkas bero på (och helst kunna laga dem själv). Jag tyckte därför att det var väldigt obehagligt att åka in och behöva säga ”Den här startar inte. Nåt är fel” och inte veta om det är fel på röjsågen eller om det är ett handhavandefel från hustruns och min sida. Nu verkar det ju vara ett mekaniskt fel men stressen och oron släppte tyvärr inte ändå. Jag var väldigt spänd och orolig flera timmar efter att jag kom hem från besöket på STS-butiken.
Till sist ett foto på fönstret till 13-åringens rum – äntligen har vi fått dit fönsterfodren. Det tog bara två år…
