Äta gräs
I morgon ska hustrun och jag på turridning och även om jag ser fram emot det så är 
jag också lite orolig. Jag är rädd att dratta i backen och slå mig, mitt fall på skridskokalset för två år sen har förändrat min syn på vad jag tål och inte tål. Jag 
kan inte påstå att jag kände mig osårbar innan jag drattade på ändan i Falkenberg men efter det så känner jag mig definitivt sårbar.
När jag letade efter gamla Prince-biljetter i går så hittade jag andra spännande saker, bl.a. det kort jag hade med mig när jag fick korta permissioner från den öppna anstalt där jag satt för värnpliktsvägran. Jag hittade också biljetterna från min sista tågluff. Jag roade mig med att markera den resan på en karta, det var ett bra sätt att återuppleva resan. Det starkaste minnet från den är ett iskallt bad i Atlanten när vi var på Yttre Hebriderna, innan badet så hade jag sprungit ett intervallpass i en fantastiskt vacker miljö.
Ett par år innan besöket på Yttre Hebriderna så var jag ute på en tre månaders tågluff och jag har kvar biljetterna från den resan också, de ligger i bankfacket men jag tror att jag ska plocka hem dem och rita upp resrutten på samma sätt.
Idag så var det gräsklippningspremiär. Jag var lite orolig att klipparen inte skulle starta men det gick 
bra. Gräset var inte jättelångt men det är skönt att ha varit på det tidigt för en gångs skull. Det var också premiär för gräsklippning av ett annat slag när vi släppte hästarna en stund i en av beteshagarna. Det var mulen i backen som gällde för dem så fort de blev lösa.
Jag passade på att fota violer som blommade i hagen, det är samma hage där backsipporna växer. Den är väldigt vacker men tyvärr får jag nästan alltid ångest när jag är där eftersom det finns så mycket jag skulle vilja göra för att den ska bli ännu finare och mindre igenvuxen.
