Återupptäckt Moon-kavajen
Igår gapade jag över mer än jag kunde svälja och resultatet blev en dag med ångest och oro. Inspirerad av det vackra vädret bestämde jag mig för att spela in en pipvideo (på svenska, den engelskspråkiga kanalen ligger nere) eftersom det var mer än ett halvår sen sist. 
Videoförberedelserna började bra för när jag valde utstyrsel att ha på mig provade jag ett par byxor som jag till min förvåning kunde ha. Det blev lite ”gubbmage” hängandes över linningen men i våras kunde jag inte knäppa 
dem alls och magen kan man dölja med en väst. Till byxorna valde jag en kavaj som jag inte använt på väldigt länge, har fått för mig att den är för liten men nu satt den bra. Jag tror att senaste gången jag använde 
kavajen var i oktober 2017 eftersom jag hittade ett tandläkarkvitto daterat då i en av kavajens fickor. Kavajen figurerar också i ett av mina allra första blogginlägg, 26 september 2013, så den har varit med ett tag. Då skrev jag lite om det brittiska 
väveriet, Moon, som vävt tyget till kavajen.
Vad det gäller byxorna och gubbmagen så var det skönt att upptäcka att jag midjeomfånget minskat under sommaren för enligt vågen så har jag slutat gå ner i vikt, till och med gått upp lite, och det har känts frustrerande. Jag tycker att jag springer så pass att det ska bli mindre av mig och inte mer, trots att jag periodvis är ganska hård på glass. Kan jag bara hålla i löpningen så kanske jag kan få bort hela gubbmagen på några års sikt.
Nu har jag kommit lite från ämnet – tillbaka till pipvideon. Jag spelade in den och även om det inte 
kändes helt bekvämt så var det inte en fruktansvärd upplevelse heller men när jag redigerade videon så började stressen komma krypandes. När jag väl laddat upp den så var jag verkligen uppjagad och det som stressade mig var känslan av att öppna sig och vara sårbar (trots att jag bara pratade om piprökning och trots att jag har väldigt få visningar på mina videosar). Den känslan har jag inte med bloggen fast jag är mer öppenhjärtig här än på Youtube men när jag bloggar gömmer jag mig bakom ett tangentbord och på en video så sitter jag där och pratar helt utan filter. Stressen ledde till panikkänslor som tog sig fysiska uttryck som tryck över bröstet, halsbränna, stickningar i huden och att jag började svettas. Jag fick sen dras med de känslorna, och symptomen, större delen av gårdagen. Jag övervägde att plocka bort videon men det kändes som att det vore att vika ner sig, jag valde att bita ihop och utmana min rädsla. Jag tror dock att det här får bli den allra sista pipvideon.
I samband med videoinspelningen passade jag också på att ta en bild till bloggens förstasida. Jag försöker att årstidsmatcha utstyrslarna där och den här gången försökte jag visualisera sensommar och äppeltid.
