I går var jag på fest för första gången på många år. Det var trevligt men också lite jobbigt, minglet 
innan och middagen gick bra men när de sen drog på musik och det skulle dansas gick jag och gömde mig….. Riktigt så illa var det inte men jag dansar inte och när musiken dunkar i hela byggnaden så blir det svårt att socialisera med övriga som inte heller dansar. Jag är inte bra på sånt i vanliga fall och med dunka-dunka i öronen blir jag inte bättre på det.
Klädmässigt så hade jag min grå/lila-rutiga kostym men jag tog inte de vågade skorna utan det blev ett par vanliga svarta. Jag var helt klart överklädd för tillställningen men det kändes ändå rätt okej 
och jag fick en del komplimanger för kläderna. På festen var några stycken som jag pluggade på Ultuna med och som jag knappt sett sen dess. Det kändes nästan lite pinsamt när jag pratade med dem, ingen av dem kände igen mig. Två av dem kopplade när jag berättade vem jag var men till den tredje så sa jag aldrig vem jag var. Vi bara pratade som två främlingar. Jag tror inte att orsaken till att jag inte blev igenkänd var att jag var så slätstruken under studietiden utan för att jag ser så annorlunda ut nu. Håret är borta på huvudet men har tillkommit på hakan. Jag har helt andra glasögon, piercingarna är nya och så är jag mycket grövre i kroppen än jag var i mitten på 90-talet. Då när det begav sig så hade jag dessutom alltid bara jeans och en ostruken skjorta på mig, ganska långt från gårdagens utstyrsel.
Till gårdagens kostym så hade jag ett fickur i västen men när jag plockade fram klockan så såg jag att
sekundvisaren lossnat. Jag är inte särskilt tekniskt lagd men jag lyckades i varje fall öppna klockan och med en pincett pilla tillbaka visaren på sin plats. Till min stora lättnade så fungerade den sen. Jag är både förvånad och imponerad att jag lyckades fuska som urmakare. 
Jag drack inte en droppe alkohol igår och vi åkte hem tidigt så jag kom i säng vid 01.00 (tillställningen började vid 16) men jag är ändå seg idag. Det är som att stöket, ljudnivån och att ha varit spänd sitter 
i kroppen och ger en mild ”baksmälla”. Trots att jag var seg i morse så gick jag upp vid sju och tog ut hundarna. Lite senare gick hustrun och jag en promenad med dem i ett strålande vårväder – äntligen blåste det knappt nåt. Efter hundpromenaden så gick jag
och tittade till backsvalorna, har varit lite orolig att de blev störda av att Getinge Grus jobbade där i fredags. Jag tror inte att maskinerna störde svalorna så mycket som allt damm som blåste omkring. I 
morse så såg jag först inga svalor alls, bara bohålorna men så plötsligt var hela gänget där och flög över mig. Skönt att de verkar oberörda av jordsorteringen.
Till sist några foton från idag.
(
