Förra våren så var mina problem med myrkrypningar och ryckningar i benen på väg att avta, jag somnade som jag skulle i varje fall ett par nätter i veckan (från att inte ha gjort det nån natt alls). Det hela ändrades dock dramatiskt efter att vi varit på en kortsemester till Öland i maj. Semestern gick bra men den stressade mig rejält och efter det så blev mina benproblem riktigt svåra igen. Nu har jag råkat ut för nåt liknande – hade inga problem att sova (tack vare medicinen) innan resan till Uppsala men efter den så har myrkrypningar och benryckningar kommit tillbaka, trots att jag tar medicinen. Jag ska prova att öka dosen liten men uppenbarligen är det nåt som händer i mig när jag blir rejält stressad under flera dagar (som jag blev i Uppsala). Googlar man ”stress and restless legs” så får man upp ett antal träffar som säger att stress triggar myrkrypningar i benen så det finns förmodligen en logisk förklaring.

 

Om benryckningarna blir ett problem på riktigt igen så kommer det sluta illa. Om jag sugs in i sömnlöshetens svarta hål igen så är det kört för jag orkar inte kämpa som jag gjorde november 2021-mars 2023 igen, jag har inte den orken i mig. Den vetskapen gör det inte lättare att hantera paniken jag känner när jag ligger i sängen och försöker somna samtidigt som jag känner att det börjar krypa i benen på mig.

Nån som inte heller orkade kämpa var Sinéad O´Connor som dog i onsdags. Jag har inte sett nån dödsorsak i media så jag antar att hon tog livet av sig, med tanke på hon hur hon verkat ha mått de senaste åren så känns det som en rimlig slutsats. Hon var en skör tjej som stod upp för vad hon trodde på och fick ta oerhört mycket skit för det.

 

Jag började lyssna på hennes musik när hon släppte sin första skiva (The lion and the cobra) 1987, jag köpte även hennes andra skiva ”I do not want what I haven´t got”, såg henne också uppträda på ”Hovet” 1990. Av nån anledning så köpte jag inte hennes senare skivor och följde bara hennes musikkarriär sporadiskt. För tio år sen var hon dock aktuell för hustrun och mig, vi ville ha hennes låt ”4th and Vine” som bröllopsmusik när vi gifte oss i Belgrad men det gick tyvärr inte att ordna. Det står nog att videon inte är tillgänglig nedan men om ni klickar på “Visa på YouTube” så öppnas den i ett nytt fönster, gick tydligen inte att bädda in den.

Hennes största hit var ”Nothing compares to U”, som hon tolkade mycket bättre än dess upphovsman Prince, men jag tycker att ”Mandinka” från den första LP:n var hennes bästa låt.

Jag har provat min nya blå väst med lite olika utstyrslar och jag har landat i att måste göra nåt åt västen, den är för lång. Jag ska vara ensam hemma i helgen eftersom hustrun och ungarna ska på en släktträff i Skåne och då ska jag försöka plocka fram symaskinen.

 

I går förmiddag var jag också lite klädkreativ – jag formade om brättena på två hattar. Jag har två hattar som varit lite som slokhattar och som jag därför inte använt. Med stärkelsesprej och ett strykjärn försökte jag forma dem till två fedoror (typ klassiska ”gangsterhattar”). Jag får dock inte riktigt till dem så jag får arbeta vidare med dem.

Min tidigare ömma vad kändes hel och stark i går så jag gav mig ut och sprang idag. Det var kanske lite onödigt att återuppta löpträningen med ett pass på 14 kilometer men jag var pigg, löpsugen och vaden kändes bra. Som bonus under passet fick jag också provocera en fartglad gubbe i en mercedes cabriolet. Han körde fort och kom ikapp mig på en väldigt smal väg. Jag hörde på motorljudet att han hade bråttom så jag vände mig om medan jag sprang och såg bilen komma farandes. Den höll ut till höger men gjorde ingen ansats att sänka farten så jag placerade mig mitt i vägen medan jag sprang och gav honom tecken att sakta ner – vilket han gjorde. Jag sprang kvar i mitten några meter till innan jag klev åt sidan (bara för att visa vem som bestämmer), mercan rullade förbi långsamt och gubben bakom ratten såg inte glad ut. När han passerat mig så tryckte han plattan i mattan och drog iväg.

Fjortonåringen och jag var på en liten utflykt till Halmstad igår. Vi besökte det nyöppnade militärhistoriska museet (fokuserar på Halmstads luftvärnsregemente) och sen tog vi en fika på Inez och Greta i Snöstorp. Under fikat berättade jag för sonen om mina erfarenheter av luftvärn…. I Irak så såg jag vid ett tillfälle jaktplan bli beskjutna och sen så brassade det irakiska luftvärnet på med allt de bara hade i form av spårljus när de skulle fira nån, typ Saddams födelsedag eller ett vunnet slag.

 

Sommartid brukar Stout försvinna hemifrån långa perioder (upp till två veckor). I går visade han sig efter att ha varit borta en vecka. Jag satt ute med pipan när jag hörde honom jama och sen såg jag honom i hagen på andra sidan vägen. Efter att ha jamat där en stund så kom han fram till mig så att jag kunde släppa in honom.

Var vänlig följ och gilla:
fb-share-icon