Vissa dagar så får jag för mig att jag kan hålla ångesten borta med hårt arbete. I dag var en sån dag. Jag vaknade med ångest efter att ha drömt samma mardröm flera gånger i natt. Ibland kan en mardröm vara så intensiv att jag inte vet om det jag upplevt var dröm eller verklighet när jag vaknar. Så var det i morse, jag var osäker på vilken verklighet som skulle möta mig när jag klev ur sängen. Även om jag snabbt 
kunde konstatera vad som var dröm och vad som var dröm och vad som verkligt så har ångesten från uppvaknandet hängt med hela dagen.
Jag har dock gjort mitt bästa för att hålla nere den genom att jobba på ihärdigt idag. När jag följt barnen till skolbussen så promenerade jag en sväng innan jag släppte ut hästarna. Sen mockade jag och 
lastade in höet som fanns i hästsläpet (vi hämtade i måndags). Efter det så körde jag några skottkärror ved innan det var dags för lite vila. Jag tog igen med med kaffe, Antikrundan och TENS. Efter vilan så var jag faktiskt lite onyttig ett tag, jag fastnade framför datorn och slösurfade ett tag. 
Innan det var dags för lunch hann jag i varje fall byta kedja på motorsågen.
Efter lunch så gav jag mig ut med motorsågen och kapade upp en del av de mindre träd som fälldes i samband med slyröjningen förra året. Motorsågen är ruskigt vass med en ny kedja, den tar sig igenom träet som en varm kniv i 
smör. Det finns hur mycket som helst att kapa upp, jag körde på tills jag kände att jag har att göra ett par eftermiddagar med att bära fram det jag kapat. Resten får jag ta nån annan gång.
Tyvärr så har dagens aktiviteter inte hjälpt mot ångesten, den har funnits hos mig hela dan. Ibland har det mildrats till en oro men så har den flammat upp igen.
Att jag har en ångestrelaterad diagnos råder det inget tvivel om men ibland undrar jag om jag inte har lite autistiska drag också. Jag har ett stort kontrollbehov och ibland får jag för mig att vissa saker absolut måste vara på ett visst sätt, enligt en viss rutin eller som nu senast att muggar ska stå på ett särskilt sätt. Sen vi börjat använda det nya köket så har det varit väldigt viktigt att muggarna står radade på det viset som de gör på fotot.
De tre mittersta raderna är ”mina” muggar som jag växelvis dricker ur, muggarna med blå rand är hustruns och barnen har Muminmuggarna. Allra längst till vänster står våra serbiska muggar (används
ibland) i den kvarvarande raden står barnens ”Varma koppen-muggar” och två andra muggar som vi inte använder längre men som har affektionsvärde.
När jag sitter och skriver utkastet till det här inlägget så ser jag två småfåglar som håller på att boa under takutsprånget. I flera dagar har de flugit in och ut där, ibland pausar de en stund på stuprännan.
Igår när jag hämtade nioåringen hos en kompis så hade jag en hatt som jag inte har så ofta. Sonen frågade mig om jag hade köpt ännu en hatt och jag svarade att ja det hade jag (cowboyhatten) men inte just den jag hade på mig. Vi hamnade sen i en diskussion om hur många hattar jag har. Jag gissade på tjugo stycken men han sa att det var minst femtio. Jag visste att det inte var femtio men idag räknade jag ändå efter. Kepsar oräknade (men med min gubbhatt i tweed) så hade jag tjugofyra hattar.
Mitt nuvarande hattbärande började med gubbhatten i tweed men det tog fart när jag köpte en svart filthatt på Hattbaren på Söder i Stockholm. Mitt hattanvändade hade dock kunnat få ett abrupt slut 
samma kväll som jag köpte den hatten. Jag var i Stockholm på en konferens och jag mådde inte alls bra. Jag hade faktiskt långt gångna planer på att ta livet av mig den kvällen. Jag hade bott på konferenshotellet tidigare så jag visste att de hade badkar på rummen och planen var att ta en näve sömntabletter och sen lägga mig i badet och låta tabletterna och vattnet verka.
Jag hade dock lovat att träffa en av mina systrar efter att konferensen var slut för dagen. 
Hon skulle följa mig till Hattbaren för jag ville köpa en hatt, sen så skulle vi gå och käka nånstans. Jag vet inte riktigt varför jag brydde mig om att köpa en hatt, planen var ju att jag aldrig skulle få tillfälle att använda den. Fast när man laborerar med den typen av tankar så är man väl sällan logisk eller klartänkt. Vi gick i varje fall till Hattbaren och min syster hjälpte mig att välja hatt och nånstans under den processen så kände jag att jag inte skulle genomföra mina planer, att jag ville vara med ett tag till.
