Häromdagen så skrev jag att det var ett stort stressmoment att på eftermiddagarna komma hem tillsammans med ungarna. Det kan dock vara ett nästan lika stort stressmoment att, på egen hand, komma iväg hemifrån på förmiddagarna. Även om jag har gott om tid på mig så hamnar jag nästan alltid i tidsnöd. I förmiddags så krånglade jag t.ex. till det genom att samtidigt försöka kommunicera med omvärlden via mejl och sms, fixa hattbandet till Mulberryhatten jag köpte i måndags (det är inte lika lätt som jag trodde) och klä mig.
Påklädningen strulade dessutom för mig. Först fastnade jag i ett velande mellan hängslen eller livrem (det blev inte en ”Sträng” utan jag tog hängslena till slut) 
och sen lyckades jag bloda ner skjortan när jag råkade riva upp en sårskorpa på axeln. Eftersom jag bestämt mig för vad jag skulle ha på mig så kunde jag inte göra det enkelt för mig och bara byta skjorta utan jag fick köra lite fläckborttagning med galltvål och kallvatten. Jag fick dessutom köra det två gånger eftersom såret blodade ner skjortan en andra gång (först då satte jag på plåster). När jag fått på mig byxor, skjorta, väst och slips
(visst matchar slipsen kavajen bra?) så upptäckte jag ett stort veck på kavajen så jag fick snabbt slita fram strykjärn och bräda. När det var ordnat så rusade jag ett varv genom huset och stängde datorn, släckte lampor och drog ur väggkontakter (åsksäsongen har börjat).
Jag hann med bussen men eftersom det är så här nästan varje gång jag ska iväg så finns det ju ett systemfel i botten. Det här är ett beteende som jag hade redan när jag arbetade, man kan nog säga att det kraftigt bidrog till att jag kraschade i juni 2007. Problemet, då som nu, är att jag inte kan prioritera, allt är lika viktigt och allt ska hända NU. Dyker det upp en idé i huvudet så måste den genomföras
omedelbart, även om jag har andra saker på gång. Det här gör att jag blir väldigt splittrad samtidigt som jag känner en press att prestera. När jag arbetade så löste jag problemet genom att försöka planera min tid på minuten och genom att jobba mer. Att det inte höll i längden bör inte förvåna någon.
Under bussresan in till Halmstad i förmiddags så bestämde jag mig för att gå in på Myrorna och köpa ett par Chelseaboots som jag tittat på ett tag. Jag behöver nåt smidigare än mina gummistövlar att ha på mig när 
jag jobbar utomhus i sommar. Tidigare har jag köpt Blundstones Chelseaboots på Lantmännen men de kostar nästan 1300 kronor och det tycker jag är i mesta laget. Skorna på Myrorna var inte heller billiga men de var ändå mer än tusen kronor billigare än ett par nya Blundstones. Mina skor är ju inte nya men jag tror ändå att det var ett mer ekonomiskt riktigt köp än ett par helt ny Chelseaboots.
När jag var inne på Myrorna så lyckades jag även leta upp två par boots
som passade mina fötter. Jag fick anstränga mig lite för att hitta det andra paret, det hängde nämligen bland damstövlarna Det jag hittade var dels ett par bikerboots och dels ett par vanliga cowboystövlar. Cowboystövlarna var i läderimitation så de föll bort men bikerbootsen fick följa med hem. Jag har googlat firman som gjort dem, Tony Mora, det är en spansk tillverkare som håller hög kvalitet, stövlarna är t.ex. randsydda.
När jag gick från Myrorna till praktiken på Socialförvaltningen så passade jag på att träna lite medveten närvaro. Medan jag promenerade så tog jag mig tid att faktiskt se mig omkring, titta på Nissan, på Halmstad slott och på de pampiga våningarna längs med Strandgatan. På Socialförvaltningen så väntade sen en överraskning i form av en ny dator, liten men blixtsnabb.
