Dagens bästa stund
Det går inte så bra med min nya träningsrutin. Jag drog igång den förra måndagen och det har 
bara blivit det enda passet. Jag hade ambitionen att köra ett pass till förra veckan och ett i går men jag har varit för trött för att orka ge mig ut och träna. Jag vet inte riktigt vad tröttheten kommer sig av för jag sover 9-10 timmar per dygn (även om nattvilan bara är sju timmar) men jag är ändå fruktansvärt seg. Jag har lyckats mobilisera krafter för de dagliga rutinerna rörande hästarna, fåren och Betty men det går väldigt trögt. Att ge mig på att träna har känts oöverstigligt, när skuldkänslorna kring det blivit för plågsamma har jag gett mig ut och lavat lite ved – det är inte träning men det är bättre än att sova i soffan eller slösurfa på datorn.
Det som är min starkaste drivkraft att ta mig för nåt (vid sidan om skuldkänslorna) är tanken på att sätta mig ner med pipan på kvällen. De nittio minuterna är de bästa på hela dagen och har jag fått nåt gjort här hemma så blir de ännu bättre. Stunden med fru Nikotin stärker både kropp och själ, i varje fall på kort sikt…. För två veckor sen kunde jag sitta ute ett par kvällar men sen blev det
lite för kallt och blåsigt så jag tvingades flyttade in på ”kontoret” men igår satt jag ute igen. Det är fantastiskt att sitta där medan mörkret sänker sig, fåglarna sjunger sin aftonsång och fladdermössen börjar svischa förbi.
Eftersom det varit soligt de senaste dagarna har jag haft kameran med mig. Jag har försökt fota fjärilar men det har bara fladdrat iväg från mig. Plåtandet av vårens växtlighet har dock gått bättre – den är, precis som kissande lamm, tämligen stationär. Allra sist kommer ett videoklipp på Kerstin när hon visar vilket spänstfenomen hon är när hungern sätter in!
