Den döende detektiven
Jag gick upp vid 04.30 i morse för att kolla om det gick att se nåt av månförmörkelsen. Det gick det, månen syntes riktigt bra. Ungarna hade beställt väckning om månförmörkelsen var synlig så jag skakade liv i dem. Som tur var syntes månen bäst från deras rum så de behövde bara kliva ur sängen, ta ett par steg fram till fönstret, titta lite och sen dyka ner i sängen igen. Hustrun var också uppe och kikade men även hon återgick till sängen.
Medan resten av familjen sov så gav jag mig på det hopplösa företaget att försöka fotografera månen. Jag visste att jag inte skulle få några bra bilder eftersom det då krävs stativ för att kunna hålla kameran stilla under så långa slutartider som krävdes för att få en bra bild i morse. Det var i varje fall kul att försöka, det syns ju trots allt att månen var röd.
När det blivit lite ljusare, och månen var gul igen, så gjorde jag ett nytt försök att fotografera den och den här gången gick lite bättre.
Jag öppnade ett fönster i pojkarnas rum för att fotot skulle bli så skarpt som möjligt (fönstret var lite daggvått på utsidan). När jag öppnade så upptäckte jag att det var en massa flugor som tänkt övervintra inklämda mellan fönstret och fönsterkarmen. Tyvärr sopade jag bort de flesta flugorna innan jag kom mig för att fotografera dem, bilden nedan visar bara en bråkdel av alla flugor som fanns där.
Till terapin i torsdag så lekte jag ju med kläderna och knöt bl.a. slipsen med en Eldredgeknut. Till min förvåning så fick jag ingen som helst respons på min utstyrsel av min terapeut. Det överraskade mig eftersom hon brukar kommentera mina kläder. Sen dess har jag suktat efter lite uppmärksamhet för min förmåga att knyta en Eldredgeknut. Idag knöt jag därför en när jag skulle in till praktiken, där brukar de vara 
väldigt uppmärksamma på mina kläder (slipsen är för övrigt en av dem som hustrun hade med sig hem från England). För att maximera möjligheten till kommentarer så var jag också inom CLAVIS och tog en fika innan praktiken. Det var helt bortkastat. Ingen,
varken på CLAVIS eller på praktiken, har sagt flaska om min ekvilibristiska slipsknut.
Jag la även en del möda på att matcha dagens utstyrsel, mörkrött på huvudet, fötterna och på mitten. Däremellan olika nyanser av svart och grått, lägg därtill att jag matchade örhänget till det gråsvarta och dessutom körde med boots till byxor med slag. Jag trodde att det skulle fångat någons uppmärksamhet men mina ansträngningar verkar ha gått min omgivning förbi.
Jag var inom Kupan mellan besöket på CLAVIS och praktiken. Där köpte jag ett par chinos från GANT
. De är för små för mig men de kostade bara tio kronor så jag tänkte ta med dem till Ragtime när jag åker upp med kläder dit nästa vecka. Vill de inte försöka sälja byxorna så lämnar jag dem till Lettlandshjälpen.
Förra veckan så köpte jag Leif GW Perssons ”Den sanna historien om Pinocchios näsa” som ljudbok. Jag har börjat lyssna på den men har beslutat att avbryta lyssnandet, jag står inte ut med huvudpersonen, Evert Bäckström. Hade jag vetat att han skulle få på skallen på slutet så kunde jag ha fortsatt lyssna men jag har kollat upp handlingen på Wikipedia och den verkar tyvärr inte innehålla ett olyckligt slut för Bäckström.
På Kupan så köpte jag dock ännu en av ljudbok av GW Persson, ”Den döende detektiven”.
Även här figurerar Evert Bäckström men inte som huvudperson, den rollen har Lars Martin Johansson och han brukar kunna ge Bäckström en snyting eller två. Jag har därför gott hopp om att orka lyssna på hela boken den här gången.
