Det finns inga genvägar till det perfekta ärmhålet
Jag travesterar Farbror Barbro i dagens titel
– i hans/hennes fall handlade det om det perfekta ljudet men idag, faktiskt en stor del av veckan, så har det handlat om ärmhålor för mig. Jag vet inte hur många gånger jag tyckt att jag varit klar med militärjackan i vadmal bara för att ändra mig och göra ännu ett försök att få till ärmhålorna. Även om jag nu tror att jag är klar så har jag aldrig varit i närheten av ett perfekt ärmhål.
När jag skulle lägga mig i går så fick jag en idé hur jag skulle lösa problemet (d.v.s. att det blev stora veck över skuldrorna) så jag sprättade upp en stor del av det jag sytt för att åtgärda åproblemet. Efter att ha ägnat alldeles för mycket tid åt att försöka så insåg jag att Idén inte fungerade men i morse så gav jag mig på det igen och nu började det se bättre ut (efter att jag sprättat loss ärmarna helt). Eftersom jag inte mäter (i varje fall väldigt sällan) blev 
det en massa höftande och tråcklande innan jag fått till det. När jag väl var klar med ärmhålorna så bestämde jag mig för att göra om kilen i ryggen också. Nu är allt omsytt och jackan ser okej ut, det är veck men de är inte lika stora som de varit. Jackan blev inte jättebra men jag har lärt mig massvis med at sy om den gång på gång. Vad jag inte lärde mig var att pausa – jag fastnade i ”vinkelvolten” och kunde inte sluta sy innan jag var kvar. Gjorde bara avbrott för promenader med Sigge.
Nedan finns några foton på den sista versionen av jackan.
