Det förflutna

En spännande sak med att bo på en lite äldre gård som jag gör är att det förflutna är ständigt närvarande.

I en av våra hagar har det funnits ett torp. Av själva byggnaden finns inget kvar, det finns några rester av en mur och så finns det påskliljor. Blommorna är en levande rest från det som varit, från de människor som bodde där då. De hade påskliljor för att lysa upp sin vår, de påskliljorna lyser nu upp min vår. Människorna och byggnaderna är borta men blommorna är kvar.

Ett annat spår av dem som bott och verkat på vår gård är alla stenmurar som löper över våra marker. Murarna är nästan alltid överväxta och de avgränsar inget längre. Nån har slitit och svettats för att få dem på plats och nu betyder de ingenting. Jag kan känna både sorg och skuld för att jag inte röjer fram och vårdar murarna. Det känns som om jag sviker dem som bott och brukat marken här. Samtidigt vet jag att det är ett sisyfosarbete att sköta murarna.

Vår gårdsplan får också min fantasi att skena. Hur många kvinnor har stigit upp i ottan för att gå över kullerstenarna till stallet för att mjölka korna? För att börja dagens sysslor.

Såna tankar, kring det förflutna, gör att jag känner mig som en länk i en lång kedja av människor som levt här. Min släkt kommer inte härifrån men jag vill ändå vara en länk i den kedjan.

Det finns en suddig bild av kedjan. Fotot är taget ca. 1915. Mannen i mitten ska ha kallats ”Kungen på berget” och följaktligen blev flickorna ”prinsessorna”. De små träden i förgrunden är nu stora kastanjer.

Jag vill höra hemma här och bygga vidare på det som varit. Jag vet inte riktigt var jag har mina rötter men jag skulle vilja att mina barn en dag känner att de har sina rötter här. På gården med för många ekonomibyggnader men med den fantastiska utsikten och de vackra hagarna.

I går såg jag ”En enda man” av Tom Ford och med Colin Firth i huvudrollen. ”En enda man” är kanske inte filmen med stort F för någon som är deprimerad. Den handlar om en man i djup sorg som tänker ta sitt liv. Filmen utspelar sig under en enda dag och vi får följa huvudpersonen när han kombinerar vardagsbestyr med förberedelser inför sitt självmord. Man får också se huvudpersonens tillbakablickar på det 16 år långa förhållande han haft med en man som dog i en bilolycka åtta månader tidigare.

Även om Colin Firths karaktär förbereder sitt självmord noga så lyckas han inte ta sitt liv. Han stoppar pistolpipan i munnen men kan inte förmå sig att trycka av. Hela tiden är det små saker som ”måste” justeras för att situationen ska bli perfekt. Han ska bara…, sen ska han skjuta sig. Han räddas till slut från beslutet att trycka av genom att telefonen ringer.

Velandet fram och tillbaka, ”ska jag, eller ska jag inte”, ”vågar jag, eller vågar jag inte” tror jag är ett tecken på att någonstans finns det en vilja att fortsätta leva. Har man dock kommit så långt som till ”ska jag, eller ska jag inte” och har vapnet, tabletterna eller vad det nu kan vara framme så balanserar man på en knivsegg.

Det är lätt att börja tänka att nu finns det ingen återvändo. Om jag backar så har jag misslyckas ännu en gång. Går jag hela vägen så har jag ju i varje fall ”lyckats” med nåt. Jag tror att det är lätt att man med skam och skuld målar in sig i ett hörn där självmord känns som den enda lösningen.

Så har i varje fall jag tänkt och känt.

Dagen film? – ”Easy rider” – ännu ett jobbigt slut, men en spännande tidsresa med bra musik.

I wasn´t born to follow

Följ och gilla: