Irland fick en världsmästare i tungviktsboxning i natt när Tyson Fury besegrade Wladimir Klitschko på poäng. Tyson Fury är från en irländsk ”traveller”-familj (Irlands eget resandefolk) så även om han föddes i Manchester är han irländare i mina ögon. Jag måste erkänna att jag inte trodde han skulle vinna, jag trodde Klitschko skulle knocka honom eftersom jag uppfattat Fury som ”mycket snack och lite verkstad”. 
Nu verkade han ha lyckats få matchen till en tillställning dominerad av bök och stök och där han drog det längsta strået. Av det lilla jag sett av matchen så verkar den mest ha varit ett brandtal för varför man inte ska titta på tungviktsboxning utan fokusera på de lättare viktklasserna. En irländsk seger är dock ändå alltid nåt att fira.
Hustrun och pojkarna är på ett 70-årskalas i helgen så jag har varit ensam hemma sen i går förmiddags. Det har mestadels gått bra även om jag hade en svacka i går kväll. Jag vet inte om det var ensamhet eller novembermörker eller kanske nåt annat som fick mig att må dåligt. Plötsligt så invaderades huvudet av mörka och deprimerande tankar om hur mitt liv inte blivit som jag velat. Nån mer positivt lagd än mig hade kanske beskrivit skillnaden mellan livsmålen och 
utfallen med ett annat ord än det som dök upp i mitt huvud – MISSLYCKANDEN
Det kändes som ett misslyckande eftersom jag inte uppnått vad jag velat uppnå, jag har inte förändrat världen till det bättre (man kan tycka att såna mål tyder på hybris och så är det kanske men det är de mål/krav jag alltid haft, att göra skillnad). I går kändes mitt liv också som ett misslyckande för att jag aldrig tillåtit mig att slappna av, aldrig tillåtit mig att stanna upp och njuta av tillvaron, jag har alltid varit på väg nånstans. Alltid sett till att plugg, jobb, träning m.m. legat på precis vad jag klarat av eftersom jag hela 
tiden hetsats av ”borden” och ”måsten”. Med tanke på att jag är ateist och tror att vi bara har det här enda livet vi lever nu så är det ju ett väldigt slöseri med livet att aldrig ta sig tid att njuta av nuet.
Så här dagen efter känns det inte lika förtvivlat och jag kan le lite åt hur känslorna gjorde mitt tänkande svartvitt och att jag, åtminstone delvis, tappade perspektivet på tillvaron. På sätt och vis tänker jag fortfarande precis som igår men i dag kan jag hålla de tankarna på en armlängds avstånd.
Idag så såg jag ”Shutter island”, Martin Scorseses filmatisering av Dennis Lehanes bok ”Patient 67”. Även om ”Patient 67” är en av få böcker av Lehane som jag inte gillade så ville jag se ”Shutter island”. Nu undrar jag varför? Filmen var precis lika trasslig och förvirrande som boken.
Skådespelarna, bl.a. Max von Sydow, gjorde säkert strålande insatser men jag förstod mig helt enkelt inte på berättelsen. 
Handlar allt om en enda psykos som dessutom slutar med ett frågetecken? Det bästa med filmen var helt klart kläderna, jag gillar särskilt den bruna kostym i Donegaltweed som Mark Ruffalo har i slutet på filmen.
Är jag inte lik DiCaprio? Jag hade tyvärr/tack och lov ingen lika ful slips som den han har… 🙂 Jag tog den fulaste jag hade och då blev det en annan färgskala.
