Dödssvängen
Sen jag i mitten på mars fick min medicin mot myrkrypningar och ryckningar i benen har jag mått bra och hållit ett ganska högt tempo här hemma (med mina mått mätt). De senaste dagarna har jag dock känt att det börjar ta ut sin rätt och att jag är sliten – jag är trött, nedstämd och har nära till gråten (spontant, utan att det egentligen är nåt). Dagens inlägg blir därför enkelt och bildbaserat, orkar inget mer avancerat.
Betty och Stout kommer allt bättre överens
Hustrun övningskör med sonen nån gång i veckan och det går framåt. Att svänga in på gårdsplanen verkar vara det svåraste, han lyckas alltid få ”kärringstopp” då så han kallar det “dödssvängen”
Fjortonåringen chillar med Sigge
En humla och en pion
Några kobilder från våra hagar. Den röda kon är en Ayrshire, den svarta en Wagyu till 50 procent. Det är den där japanska korasen som i Japan får öl och massage för att köttet ska bli helt fantastiskt. Kon med vitt huvud är en Fleckvieh.
Håller på att klyva den sista veden nu, det är bara de riktigt vrånga bitarna kvar
Hustrun kör en dubbelinkallning
