Nu när jag kan blogga på den riktiga datorn igen så har jag lättare att använda mig av bilder. När jag bloggade på iPaden så begrep jag inte hur jag skulle hantera bilder och därför kunde jag bara använda såna som redan fanns på bloggen. Även om det hänt att jag återanvänt bilder när jag bloggat på datorn så försöker jag undvika det så mycket som möjligt. Ett foto som jag tog i helgen men inte kunde lägga ut förrän nu är på en av de tre kycklingar som kläcktes i fredags.
Årets tredje kull, kycklingarna är verkligen jättesöta, små pipande dunbollar.
I dag har jag varit ensam hemma för första gången på två veckor. Varberg och svärmor har ju kommit emellan. Jag har ägnat dagen åt att träna, fixa med bloggen, gräva ut ströbädden i fårhuset
, sy lite och prata med rörmokarna som ska koppla in de nya vattenledningarna i stallet. Sen tog jag också en tupplur på eftermiddagen.
Avstämningen med Försäkringskassan ligger fortfarande och mal i bakhuvudet. Ibland tänker jag att det bara är väl bara att bestämma mig för att börja jobba igen. Att jag med självdisciplin skulle kunna tvinga mig tillbaka (de tankarna kommer med skuldkänslorna för att jag är sjukskriven och för att sjukersättningen flåsar mig i nacken). Jag har fått mycket bra gjort tidigare i livet tack vare disciplin så varför skulle det inte gå nu? Det är vad min terapeut brukar kalla ”klipp-dig-och-skaffa-ett-jobb”-tänk.
Jag vet egentligen att jag inte kan tvinga mig tillbaka, jag har inte den styrkan nu och även om jag hade det så skulle det bara vara en kortsiktig lösning som skulle sluta med en krasch. Ska jag komma tillbaka så måste jag ”växa” in i jobbet igen. Jag måste ta det stegvis och jag måste hitta glädje och balans i varje steg. Det gör att det tar lång tid.
I början av min sjukskrivning så förlorade jag mycket tid just på att jag försökte tvinga mig tillbaka. Det funkade inte. Den tid jag förlorade då hade jag behövt nu för att kunna utvecklas och bli starkare med hjälp av terapin och praktiken, för att sen kunna börja jobba deltid och bygga vidare på det. Det enda jag kan göra i dagsläget är att jobba på som jag gör och så får vi se hur långt jag hinner på ett år.
Sjukersättning känns som ett kvitto på ett misslyckande (även om alla säger att det inte är det). Jag har pluggat en väldig massa, och kunskap har ett egenvärde, men jag pluggade inte för en sjukersättning. Studierna skulle vara början på något, inte nödvändigtvis en karriär där jag tjänade massvis med pengar men något där jag ändå skulle göra skillnad någonstans. Med en sjukersättning så känns det som om jag försvinner, som att jag inte längre existerar i det ”riktiga” livet. Sjukersättningen är som ett svart hål som slukar mig.
Jag har kanske skeva värderingar kring vikten av arbete och hur jag definierar att göra skillnad. Jag vet att jag skulle göra skillnad för min familj även med sjukersättning men det räcker liksom inte (det känns hemskt att jag tänker så).
