En betessugen häst
Gårdagskvällen var jobbig för mig. Det som störde min frid var bl.a. 
två saker som egentligen är positiva, dels att ungarna fått ett efterlängtat konsolspel (Wii, givetvis begagnat) och dels hjälpen vi får av KRIS med veden. Att jag oroode mig för Wii-spelet berodde på att allt inte gick problemfritt med inkopplingen och jag ville så gärna att ungarna skulle komma igång och spela, ville se och höra deras glädje. När det gällde veden så bestod orosmolnen i att KRIS verkar ha mycket att göra och jag är rädd att det ska dra ut på tiden med lavandet och att jag ska behöva ringa och jaga dem för att få dem att komma ut. Jag vill ju helst att det ska bli klart under maj månad och eftersom jag inte tror att de vill lava allt i ett svep så det börjar bli lite tajt med tid. Jag har pratat med min kontakt på KRIS och han skulle försöka skicka hit lite folk trots att de har väldigt mycket annat på gång just nu. Gårdagskvällens oro blev så plågsam att jag direkt efter bloggandet flydde med hjälp av John Blund och hans sömnpulver.
I mitt fall var sömnpulvret en svag överdosering av Zolpidem och Oxascand. Jag vet att jag borde följa doktorns dosering men när jag mår som jag gjorde i går så vill jag bara sova bort oron och ångesten, jag vet ju att den i nio fall av tio 
är borta när jag vaknar dan därpå.
Årets första svala är fotograferad! När jag släppte hästarna på bete i Skålgropshagen i morse så upptäckte jag till min glädje att svalorna hittat till gården i år med. De är luriga att fota men jag fick till två hyfsade bilder, jag tog också några morgonbilder på 
hästarna och fåren.
Det var en fantastisk vårmorgon i morse och jag mådde jättebra när jag gick runt med kameran. Gårdagens mående kändes väldigt avlägset då.
Efter att jag lämnat ungarna vid skolbussen så gick jag på en promenad, höger vad strular fortfarande så löpning är inte att tänka på. Jag ska hålla upp med löpningen i maj och juni och sen försöka smyga igång igen. Jag vill kunna springa lite på Irland, det skulle kännas kymigt att vara där men inte kunna ta nån löptur på de irländska småvägarna. Jag hade kameran med mig när jag promenerade och jag stötte på två lätt förvirrade rådjur som jag fotograferade. Först sprang de bort från mig men sen vände de av nån anledning och kom tillbaka mot mig, de kom riktigt nära innan ett fårstaket fick dem att vända igen.
När jag kom tillbaka från promenaden så skulle jag flytta tillbaka hästarna från betet till vinterhagen. Det visade sig lättare sagt än gjort. Det var inga problem att få fatt i Brynja men Pirana 
ville vara kvar på betet. Jag fick ranta efter henne i nästan 25 minuter innan hon blev trött och stod stilla så att jag kunde fästa grimskaftet. Ett par gånger under jakten var jag så nära henne att jag fick tag i svansen men då ökade hon till galopp och 
eftersom jag var rädd att få två hovar i bröstet så släppte jag taget. Att jag ens provade att ta tag i svansen beror på att jag vet att Pirana är en väldigt cool och lugn häst, även om hon ibland är väldigt obstinat. När jag väl fick in henne i vinterhagen så gick hon direkt fram till vattenbaljan och drack.
Nåt som förvånade mig när jag hämtade hästarna i Skålgropshagen var att de, och fåren, var i den
skogiga, slyiga delen och betade. Jag hade trott att de skulle föredra det frodigare gräset i de öppna delarna av hagen.
I höstas så skickade jag in en trasig guldklocka som jag ärvt efter farmor till Urmakarskolan i Motala för översyn och om möjligt reparation av en elev. 
Idag så fick jag klockan åter och nu fungerar den som den ska. De har bytt en del kugghjul, en balansaxel (svarvat en ny) och en fjäder. Tillsammans med farmors klocka så fick jag de trasiga delarna, vad jag nu ska med dem till. Samtidigt som jag skickade in farmors klocka så skickade jag in en av farfars klockor men den var bortom räddning, även för Urmakarskolan.
