En dimmig dag
Jag drabbas dagligen av illamående som har sin grund i oro och ångest men sen jag efter årsskiftet börjat träna nästan dagligen (löpning 
eller
cykel) så kan jag oftast hantera det utan att ta till min ”vid behovs”-medicin (Alimemazin och Oxascand). Jag tar bara medicin om illamåendet hållit i sig mer än ett dygn och orsaken till det är att sen jag slutade med sömntabletterna så blir jag helt utslagen av medicinen. Jag blir TRÖTT och enormt sockersugen så dygnet efter jag tagit medicinen sover och äter jag i princip bara.
I tisdags eftermiddag drabbades jag av illamående som höll i sig trots träning (både tisdag och onsdag) så igår kväll tog jag till medicin. Jag sov som en klubbad säl i natt (efter att ha tryckt i mig 
glass innan sänggåendet) och idag på förmiddagen växelvis sov och åt jag sötsaker men illamåendet är i varje fall borta. Efter lunch kunde jag rycka upp mig lite och börja jobba på det här blogginlägget men huvudet var fortfarande tungt och jag har verkligen en dimmig dag idag.
Tröttheten idag förstärks också av att vi har gråväder, mulet och en del regn. Det är dock inte lika illa 
som det var i går då det snöade på förmiddagen för att sedan övergå till ett iskallt regn (och ganska mycket vind). Eftersom jag mådde illa i går så tvingade jag mig ut och sprang, vädret till trots, i förhoppningen att det skulle få mig att må bättre. Det hjälpte dock inte utan 
resulterade bara i att jag blev blöt och rödbröstad, det blev kyligt i motvinden när det regnade och var nollgradigt. Väder som igår skiljer de motiverade löparna från de omotiverade…. Förutom att löpningen i regnet var karaktärsdanande så var det renande – min keps var full med saltavlagringar innan regnpasset men efteråt var den avsaltad (och mjuk) igen.
En som definitivt tillhörde de omotiverade igår var Stout som krupit in under täcket i min och 
hustruns säng. När jag på eftermiddagen kom in i sovrummet såg jag att täcket var kulligt och när jag lyfte lite på det så låg katten där och trynade.
