En löparbön
Det finns en kort bön som bland annat används av AA (jag tror den anses visa på nån slags acceptans inför det nyktra liv som förhoppningsvis väntar):
God, grant me the serenity to accept the things I cannot change,
courage to change the things I can,
and wisdom to know the difference.
Personligen tycker jag att bönen mest är floskler, särskilt i ett AA-sammanhang men det kan ju hänga ihop med mina personliga erfarenheter. Jag har i varje fall skrivit om bönen så att den blir både aktuell och relevant för nåt som berör mig – löpning.
Gud ge mig styrkan att träna igenom de skador som tål det,
mod att vila när skadan så kräver,
och klokskap nog att veta skillnaden.
Orsaken till att jag funderat på bönen, och dess relevans för löpning, är att jag i lördags kväll fick 
väldigt ont i ett muskelfäste på ovansidan av höger knä, precis där en av lårmusklerna fäster. Smärtan blev värre under söndagen så jag ställde in löppasset men ersatte det med en lika lång promenad. Själva promenerandet var smärtfritt men efteråt var knäet mycket sämre så jag borde nog ha vilat helt. Efter promenaden så kylde och körde jag med TENS intensivt hela söndagen.
I går kväll googlade jag runt och letade efter information om den typ av knäsmärta som jag kände.
Jag kom fram till att smärtan förmodligen sitter där lårmuskeln Vastus medialis fäster i knäet men det verkar finnas massvis med förklaringar till varför man kan få ont där. Den som ligger närmast till hands för mig är ju överansträngning – fredagens pass blev förmodligen lite för mycket av det roliga. Jag såg dock att smärtan ibland kunde hänga ihop med problem kopplade till lårbensnerven och för nån vecka sen fick jag en känning i lårets baksida. Initialt trodde jag att det var en lätt muskelbristning men vad som inledningsvis kändes som en ren muskelsmärta känns nu mer som en nervsmärta högt upp på lårets baksida. Det känns ok när jag springer men när jag sitter så ömmar och sticker det lite i låret och skinkan.
För att få en professionell bedömning av både låret och knäet (som är MYCKET bättre idag) bestämde jag mig för att boka en tid hos sjukgymnasten i Getinge och till min förvåning så hade de en tid redan idag. Klädd i min bästa gubbutstrysel åkte jag dit vid 13-tiden och sjukgymnasten undersökte högerbenet både på längden och tvären och kom sen fram till att båda smärtorna kommer sig av överbelastning. Han rekommenderade en minskning av träningsvolymen i sex veckor och några rehabövningar.
Redan innan besöket hos sjukgymnasten så hade jag funderat på att lätta på träningen. Jag har 
faktiskt börjat fundera på att lägga ner satsningen på att springa ultraloppet i sommar. När jag i går kväll satt med pipan och kände en oro för att knäskadan skulle vara allvarlig och helt hindra mig från löpning i flera veckor (så ont gjorde den då) fick jag panikkänslor. Jag inbillar mig att jag kände lite av den skräck som missbrukare känner när de inser att de inte kommer få tag på narkotika på länge. Den känslan ledde till tankar på om det är värt att ta riskerna som en ultrasatsning innebär? Framöver kommer jag vara tvungen att springa 70, 80 och även 90 kilometer i veckan för att få tillräcklig hårdhet i kroppen och med de träningsvolymerna, och min träningsbakgrund, kommer skaderisken vara stor. Vad är viktigast – att satsa allt för att springa 100 kilometer i sommar eller att kunna träna på och förhoppningsvis vara skadefri och kunna njuta av det psykiska välbefinnande träningen ger? När jag formulerar det så 
förefaller det förmodligen vara ett enkelt beslut men tävlingsdjävulen i mig spjärnar emot och vill stå på startlinjen den 4:e juli. Jag ska fundera vidare under veckan och så får vi se vad jag bestämmer mig för.
