Jag är tillbaka hemma igen efter min vecka på Varbergs kurort. En vecka som har varit både bra och dålig. Vissa stunder har jag mått väldigt bra men det har också funnits stunder då jag varit på väg att packa ihop mina grejor, sätta mig i bilen och köra hem.
Min vistelse i Varberg har dock varit mer bra än dålig. Rummet var trevligt och med havsutsikt (nedan – vyn några dagar under veckan)
och maten har varit fantastisk. Både luncherna och kvällsmaten bestod av en väldigt matig salladsbuffé och två varmrätter. Jag fotade min lunchtallrik varje dag och så här såg några luncher ut.
Jag har tränat mycket under veckan. Flera dagar har jag sprungit två gånger och dessutom kört ett fys-/rörlighetspass. Jag hade glömt den där sköna känslan när benen, som fortfarande är trötta efter morgonens träningspass, mjuknar och blir starka igen när jag kommer i gång med eftermiddagspasset.
Klädmässigt höll jag mig till kavaj och udda byxor alla dagar utom i lördags och i går då jag hade ”casual weekend” med jeans och kavaj. Bilderna på mig under veckan är lite oskarpa, kanske dags att skaffa en ny mobil med bättre kamera.
Jag sydde en hel del i Varberg. Jag hade med mig tre kavajer och två skjortor som skulle ändras i varierande omfattning och jag blev färdig med alla utom en skjorta. Medan jag sydde så såg jag på film (”Life during wartime”, ”Morvern Callar”, ”Tyrannosaur”, “The Fighter“, ”The Town” och en massa avsnitt av ”Vita huset”) eller tittade på TV. Det är otroligt vad många TV-program det finns som handlar om antikviteter och att man kan göra fynd på loppisar eller i övergivna förråd (som i min nya TV-favorit ”Förrådsfyndarna”).
Jag ägnade dock inte hela veckan åt att träna, sy, se på film eller äta. Det fanns även lite inplanerade (obligatoriska) aktiviteter som föreläsningar, tid med sjukgymnasten, en övning i basal kroppskännedom och ett samtal med sjuksköterskan.
Om tiden för mig själv huvudsakligen var bra och stärkande så var tyvärr de obligatoriska momenten inte lika givande och i flera fall faktiskt ångestframkallande. Jag upplevde att personalens och min uppfattning om hur jag skulle disponera min tid inte riktigt överensstämde. De ville ha in mig på gruppaktiviteter och avslappnings-/kroppskännedomsövningar medan jag ville hålla mig för mig själv och göra mina egna aktiviteter.
Hade jag varit mindre tjurskallig
så är risken stor att jag inte stått på mig utan gett upp min ”egentid” till förmån för gruppaktiviteter. Som det blev nu så höll jag mig på rummet när jag inte tränade eller åt (eller var med på de obligatoriska momenten). Jag lyckades undvika vattengympa, Crosstraining, Chibollpass m.m.
Jag kom till Varberg för att, för en kort tid, komma bort från de skuldkänslor och det dåliga samvete som nästan alltid tynger mig hemma. Jag kom inte till Kurorten för att få dåligt samvete för att jag tyckte att deras övningar i mindfullness och kroppskännedom sög.
En del av spänningarna mellan mina och personalens önskningar kan nog förklaras med att det gått nästan ett år sen jag ansökte om rehabvistelsen. Under den tiden så har min träning utvecklats och jag har också hunnit pröva (och förkasta) kroppskännedomsövningar. En del av spänningen tycker jag dock beror på att man på Varbergs kurort har en orimlig, och i vissa fall förmäten, inställning till den hjälp de kan erbjuda. De verkar tycka att en vistelse på Kurorten måste resultera i stora förändringar i deltagarens liv. Att som jag, söka ro och försöka finna stabilitet i en redan påbörjad förändringsprocess verkar inte vara tillräckligt.
Jag upplevde att Kurorten ville förändra saker i mitt liv utan att veta om jag har ork för mer förändring just nu (det har jag inte). Det som jag uppfattade som förmätet var samtalet med deras sjuksköterska/terapeut. Hon ville att vi i en timmes tid skulle prata om mig och mina problem för att därefter kunna identifiera saker som behövde ändras eller tillföras. Jag tycker det var oförskämt mot mig och min terapeut att sköterskan tycktes tro att hon på en timme skulle kunna hitta lösningar på problem som vi jobbat med i terapin under flera år. Jag gör framsteg i terapin men det tar tid, definitivt mer tid än 60 minuter. Jag tog illa vid mig av hennes inställning och avbröt samtalet efter en kort stund.
Jag tyckte också det var lite magstarkt när den sjukgymnast som jag hade som handledare under veckan talade om för mig hur jag ska tänka (mindfullness) under löppassen för att må bättre. Jag har tränat löpning
i nästan 30 år och jag vet vilken känsla och vilka sorts tankar som får mig att slappna av och må bra. Det sjukgymnasten beskrev som ett negativt tankesätt (när tankarna löper fritt och ”studsar” runt i huvudet) är det tillstånd som gör att jag känner mig som mest avslappnad när jag springer. Nej, jag protesterade inte eftersom jag inte orkade tjafsa med honom.
Nåt som dock var bra med sjukgymnasten var det träningsprogram för ökad rörlighet och styrka (ben och bål) som han satte ihop åt mig. Det har jag tagit med hem och jag tror att det kan vara bra för mig.
Flera bland personalen på Kurorten pratade om att Region Halland
kommer att skärpa kraven på hur många organiserade aktiviteter en rehabdeltagare ska vara med på. Om jag förstod det rätt så ska det bli obligatoriskt med fyra organiserade aktiviteter om dagen! Jag hade definitivt inte orkat med det. Jag är övertygad om att tvingas in i så många aktiviteter hade gett mig en så stark ångest och oro att jag inte stannat veckan ut.
Under mina åtta dagar i Varberg så tränade jag 14 pass (löpning och fys). Jag genomförde alla passen ensam eftersom just ensamheten var något som jag sökte på Kurorten. Att få vara själv, bara blicka inåt, fokusera på mig och göra saker som får mig att må bra har varit positivt
(även om jag haft svackor med negativa tankar, förtvivlan och det där j…a illamåendet). Ensamhet och avskildhet behöver inte betyda passivitet eller något negativt.
Det var inte helt okomplicerat att komma hem. Redan när jag vaknade i Varberg i går kände jag en oro för att komma hem och när jag klev ur bilen på gårdsplanen så fick jag en ångestattack. Jag vet inte riktigt vad det var som var så jobbigt. Kanske det att jag nu definitivt var tillbaka i vardagen och min bubbla av distans till omvärlden sprack. Jag mådde så pass dåligt att jag tog Theralen och Oxascand och tack och lov så hjälpte det. Det känns hemskt att få en ångestattack när jag kommer hem efter att ha varit bortrest en vecka. Som att jag svek min fru och mina barn.
Även om jag klagat en del på vistelsen i Varberg så är jag tacksam för att jag fick möjligheten att vara på Kurorten en vecka (två om jag hade velat). Jag vet inte vad Region Halland betalat för vistelsen men det kan inte ha varit gratis. Just därför vill jag att det som erbjuds på rehabvistelserna ska vara så bra som möjligt så att alla deltagare kan få ut maximalt av sin tid på Varbergs kurort.
Min vecka fick en jättebra avslutning eftersom min fru kom upp på lördagen och stannade kvar tills i går. På lördagseftermiddagen promenerade vi längs med havet och upp på ett litet berg bakom Kurorten.
Sen åt vi en god middag och i går morse hade vi sovmorgon och njöt av hotellfrukosten (även om jag hade en liten klump i magen) i lugn och ro innan det var dags för hemfärd.
Det var jätteskönt att få de där timmarna tillsammans med min fru. Det inte ens var ett dygn men det kändes ändå som om vi reste bort ett litet slag. Under middagen på lördagskvällen så sa min fru att hon tyckte att det borde finnas rehabvistelser för anhöriga också, d.v.s. att de fick åka ensamma till Varbergs kurort. Jag kan inte annat än att hålla med och önska att jag kunnat ge den rehabvecka jag inte utnyttjat till henne.
Jag avslutar med två bilder på det surfande Varberg. I lördags var havet nedanför Kurorten fullt av vågsurfare (beklagar bildkvaliten och skyller återigen på mobilen) och en bit längre söderut var det kitesurfning som gällde. Jag begriper inte hur de lyckas med att inte trassla ihop linorna.
