De senaste dagarna har det varit varmt (cirka tio grader på dagarna), torrt och blåst en del, med andra 
ord perfekta förhållanden för gräsbränder. Något som jag fick se med egna ögon under gårdagens löprunda. Jag sprang hemifrån och in till Getinge och när jag var på väg ut ur byn igen så kände jag röklukt och bara en lite stund senare blev jag omkörd av en brandbil med blåljusen på. När jag sprungit en liten bit till så insåg jag var röklukten kom ifrån och varför brandbilen blåst förbi – det var en gräsbrand en bit in från gamla E6:an söder om Getinge. Branden var inte särskilt stor men tillräckligt omfattande för att kräva räddningstjänstens uppmärksamhet.
Idag är det däremot helt vindstilla, grannarnas flagga hängde helt slak på flaggstången när Betty och jag tog vår morgonpromenad. Under promenaden såg vi två gäng med svanar passera på ganska låg höjd. Jag tror det var sångsvanar för det var ett jäkla skrikande när de flög förbi.
Jag har sett i media att det har bildats en Internationell brigad i Ukraina med frivilliga som tagit sig dit 
för att slåss mot ryssarna. Jag är avundsjuk på dem som vågar ge sig in i nåt sånt, jag skulle också vilja ha det modet. Just i det här fallet är det ju inte aktuellt eftersom min sjukdom gör att jag inte har psyke nog att klara en krigssituation, jag skulle förmodligen bryta ihop innan jag lyckats ta mig till Polen. I mitten av 90-talet var jag dock frisk (och vältränad) och då var den här 
frågeställningen faktiskt aktuell för mig i en period. Efter massakern i Srebrenica kände jag att FN och Västeuropa var handlingsförlamade och oförmögna att skydda utsatta områden och då ville jag bege mig till Balkan och hjälpa bosniakerna försvara sig mot de serbiska nationalisternas angrepp. Jag kom så långt i planeringen att jag pratade med en militärattaché på deras konsulat i Zagreb (fick telefonnumret från ett bosniakiskt informationskontor i Stockholm) men han var redan från början inte särskilt intresserad av mig och när han förstod att jag helt saknade militär utbildning så var han direkt avvisande (det är enda gången jag ångrat att jag vägrat värnplikt). Jag 
lekte med tanken på att åka ner på vinst och förlust men fegade ur. Efteråt har jag ångrat att jag gjorde det eftersom det varit mycket snack och lite verkstad i mitt liv och det här var en chans att faktiskt göra nåt. Det är inte så att jag direkt skäms för att jag inte åkte men jag känner mig aningen feg när jag tänker på det.
Hade jag åkt till Balkan då så hade den resan varit en väldig kontrast till mina senare besök i 
området. Hustrun och jag har ju väldigt goda vänner i Serbien och vi har besökt dem flera gånger. En av våra bästa resor tillsammans var till exempel när vi åkte till Belgrad och gifte oss, det var en av livets höjdpunkter.
