I går eftermiddag så trodde jag att jag fångat minken. När jag tittade till fällan så såg jag att den hade slagit igen men jag kunde snabbt konstatera att det bara var en talgoxe som varit lite för nyfiken för sitt eget bästa.
Jag lät fågeln ligga kvar i fällan, om minken gillar höns så kanske han gillar talgoxe också.
Efter att ha riggat fällan igen så klippte jag gräset.
Förhoppningsvis är det sista gången får i år. Att behöva klippa gräset i november känns som överkurs. Jag borde ha krattat undan en del kastanjelöv innan jag tog fram gräsklipparen men jag iddes inte. Löven var torra och väldigt spröda så det blev bara lite pulver kvar sen jag kört över dem med klipparen.
Med tanke på dagens regn så är jag väldigt nöjd med att jag hann klippa gräset i går. Så här års får man försöka passa på de dagar det är hyfsat torrt i gräset.
Om en stund ska jag in till praktiken i Halmstad. Jag tar bilen för en gångs skull, detta eftersom jag har en säck
med vinterskor som jag ska lämna på Kupan. De samlar in vinterkläder till de asylsökande i Halmstad. I lördags skrev HP om att många av de asylsökande saknar kläder för en svensk vinter. Artikeln i tidningen fick oss att få ”tummen ur”. Vi gick igenom vinterskorna i går och ska rensa ut bland vinterkläderna senare i veckan.
När jag gick igenom kartonger och säckar på vinden så hittade jag nåt jag trodde jag hade slängt – min gamla skinnjacka (ursprungligen från försvaret, modell och ålder okänd). Jag hade den mycket när jag pluggade
men sen har jag lagt undan den och jag trodde faktiskt att jag skänkt den till Myrorna.
Nu har den spruckit i ryggsömmen
så jag kan inte ens skänka den till Myrorna längre. Innan jag slänger den ska jag bara kolla på nätet så att det inte finns en marknad för gamla militära skinnjackor. Då kanske det är lönt att laga den (det tar emot att slänga den, jag tycker fortfarande att den är snygg och det finns mycket minnen förknippade med den jackan).
Nåt annat som dykt upp efter att ha varit försvunnet i många år är en biografi
över Irlands svar på Per Albin Hansson, Eamon De Valera. Jag slarvade bort boken i slutet på 90-talet och jag har för länge sen givit upp hoppet om att någonsin hitta den igen. När min fru var hos sina föräldrar i helgen så gick hon igenom några lådor med gamla böcker och där låg den.
De Valera är den person i Irlands historia som jag avskyr mest (trots att han var en av befälhavarna i Påskupproret 1916, faktiskt den ende av dem som britterna inte avrättade). För mig är han värre än både Cromwell och Thatcher.
Jag började skriva en text om De Valera och alla hans brister och alla de misstag jag tycker att han begick men jag märkte att jag blev väldigt långrandig. Jag konstaterar därför bara att jag tycker att han svek Irland och sina republikanska ideal flera gånger i kampen mot britterna och i sin därpå följande politiska gärning. Det faktum att den konservativt katolska konstitution som han drev igenom fortfarande delvis plågar Irland gör inte att han stiger i min aktning. Vill ni veta lite mer om varför jag tycker han svek Irland så se filmen ”Michael Collins” (Collins är min STORA hjälte)
