Jag har köpt Burberryrocken som jag velade över i fredags.
Jag har bestämt mig för att jag ska fästa fodret så snyggt jag kan och sen försöka sälja den i Göteborg. Går inte det så ger jag bort den till nån som jag tror skulle uppskatta den.
Sen i fredags har jag tänkt mycket på rocken och hur jag reagerade i butiken. Jag tror att min tvekan att köpa rocken bottnar i en rädsla att misslyckas. För mig skulle det kännas som ett misslyckande om jag köpte rocken (enkom för att sälja den vidare) och det sen inte gick. För resten av världen
är det kanske inte ett jättestort misslyckande men av någon anledning skulle det kännas väldigt personligt för mig.
Att jag ändå köpte rocken beror på att jag inte vill låta mina rädslor styra mig. Jag har gjort en terapiövning av det hela. Jag köper rocken och försöker sälja den. Går inte det så ska jag försöka att inte ta det som ett personligt misslyckande. I stället för att tjäna pengar på rocken så ger jag då bort den och jobbar förhoppningsvis bort lite rädslor istället.
Osäkerheten inför att sälja rocken beror dels på en kunskapsbrist (jag har inte full koll på marknaden för
begagnade Burberryrockar), en inneboende rädsla att misslyckas kombinerat med det faktum att mitt första försök att sälja kläder på Ragtime inte gick särskilt bra.
Första gången jag lämnade in saker till försäljning där så åkte jag, glad i hågen, upp till Göteborg med en stor väska fylld med kläder som jag trodde jag kunde sälja. Det var bra saker, etablerade märken och god kvalitet men kanske inte alltid så modernt. Jag hade det mesta med mig hem igen. Jag 
minns att jag tyckte det var jättejobbigt när hon i butiken gick igenom mina grejor och avstod från allt utom en kostym och en kavaj. Jag hade bl.a. en bunt med skjortor som jag var säker på skulle vara efterfrågade. Hon bara tittade på dem och sa ”Fel kragar”.
Jag kände mig verkligen som var kusinen från landet (vilket jag väl också var) som hade noll koll på vad som gick att sälja. Sen dess har jag inte försökt att lämna in några skjortor där (även om jag nu tror mig veta vilken sorts kragar Göteborgarna vill ha) jag har dock lyckats sälja några kostymer, kavajer, hattar och en Burberryrock så lite koll på läget har jag.
Fast jag måste erkänna att det känns tryggare att åka dit med grejor i min storlek för då vet jag att jag alltid kan använda det själv om det är så att butiken ratar det. Den vetskapen mildrar känslan av att ha misslyckats.
Var den här osäkerheten och rädslan kommer ifrån vet jag inte riktigt. Jag tror tyvärr att det krävs en del ”psykologflum” och grävande i mitt förflutna för att reda ut det.
De senaste dagarna så har jag börjat känna av en tung, ständigt närvarande oro igen. Det är inte lika illa som det var i somras men de fysiska symptomen från då finns där, en klump i mellangärdet, illamående, matthet i armarna och när oron blir riktigt stark så blir jag konstant kissnödig.
Jag hoppas orsaken till oron bara är förkylningen, Burberrystressen och helgen ensam med sonen och att det därför lättar när de problemen är ur världen.
När jag vaknar med oro känns det lockande att öka dosen Cipralex
eftersom det fungerade så bra sist. Jag kan å andra sidan inte bara höja Cipralexen så fort jag får en svacka, jag måste ju komma åt roten till problemet.
När det gäller roten till problemet så tror jag att vi är på rätt väg i terapin men det går långsamt (och det är jobbigt).
