Burberry
Jag tog mig till Slöinge i går och hämtade tillbaka äppelbaljorna från musteriet. Jag orkade också med att besöka både Lettlandshjälpen och Antikstället.
På Antikstället tittade jag på två äldre, rejäla, paraplyer med stomme i trä.
Jag var där för några veckor sen och tittade på 
samma paraplyer. Då ville de ha hundra kronor styck för dem och det var mer än jag ville betala. Sen dess har jag tittat på paraplyer (gamla och nya, på nätet och i butik) och kommit fram till att det kanske inte var ett helt oskäligt pris ändå. Jag gick därför dit beredd att betala hundra kronor för ett paraply. Det fanns ingen prismärkning på paraplyerna så för att vara säker på priset frågade jag en som jobbade där vad de kostade. Nu var priset fyrtio respektive 60 kronor (ett brunt och ett svart). För att slippa välja så köpte jag båda, då kan jag ju matcha paraplyet med kläderna. 🙂 När jag sen betalade så fick jag dessutom femton procents rabatt eftersom butiken firar trettioårsjubileum nu.
Efter Antikstället så gick jag till Lettlandshjälpen. Där orsakade två Burberry överrockar mig mycket stress och oro. Rockarna var dels en riktigt trenchcoat (dubbelknäppt)
och en enkelknäppt som var skuren som en trench. De kostade 195 kr styck, vilket är billigt med tanke på att en ny trenchcoat kostar 14 500 kr i Burberrys webbutik. Även om man kan hitta nya rockar mycket billigare än så på nätet, så visar Burberrys pris tydligt att det inte är nån slit-och-släng produkt från H&M eller Kapp Ahl det handlar om.
Jag provade båda rockarna och tyvärr passade ingen mig. Frågan var då om jag skulle köpa dem och försöka sälja dem vidare i Göteborg. När jag tittade närmare på rockarna så kunde jag snabbt avfärda den riktiga trenchcoaten eftersom den hade en massa små svarta fläckar längst ner på vänstra sidan. Det gör att de inte vill ta emot den där jag brukar sälja mina kläder i Göteborg. Den enkelknäppta
rocken var i väldigt bra skick, den såg knappt använd ut. Den hade dock ett problem – den som hade haft den hade inte varit riktigt nöjd med längden utan hade lossat fodret längst ned på rocken och vikt ner fållen (en ”hemmafixare” som jag) för att få nån extra centimeter. Det innebar att fodret hängde löst i rockens nederkant. Hade jag köpt rocken så hade det inte spelat någon som helst roll för mig men de är ganska kinkiga på Ragtime där jag skulle försöka sälja rocken. Jag tror att fodret måste sys fast (diskretare än vad jag klarar av) om de ska vara intresserade av den. Jag velade fram och tillbaka om jag skulle köpa rocken eller inte och till slut blev jag så stressad att jag var tvungen att gå därifrån. Rocken blev kvar. Jag köpte dock en hatt,
jag tänker mig att den ska ersätta basebollkepsen jag har på mig hemmavid.
Jag var jättestressad och mådde illa när jag satte mig i bilen efter besöket på Lettlandshjälpen. Att köpa en rock för 195 kronor innebär kanske inte en så stor finansiell risk men det var inte så här jag tänkte mig det när jag började sälja kläder i Göteborg. Det vill säga, att jag skulle köpa saker för flera hundra kronor för att försöka tjäna ganska mycket pengar i Göteborg. Den ursprungliga tanken var att det skulle handla om små summor (som jag kunde ha eller mista) och försäljningen skulle bara vara ett äventyr, en anledning att åka till Göteborg. I går blev det för allvarligt, för mycket ”business”
över det hela och det fixade jag inte.
Istället för att köpa rocken för att försöka sälja den så kanske jag ska köpa den och ge bort den. Jag har kompisar som den nog skulle passa och som skulle passa i den. Jag vill gärna att den kommer till ett hem där den uppskattas till sitt fulla värde.
Lettlandshjälpen stängde tio minuter efter att jag gick så förmodligen hänger rocken kvar nästa vecka (d.v.s. tid kvar att vela på).
När jag satt i bilen och gjorde mina andningsövningar och mådde dåligt så fick jag plötsligt för mig att jag skulle vrida om kniven ordentligt. Jag körde därför förbi boulebanan i Slöinge. Där har det tidigare funnits en trävaruhandel som impregnerade virke. Det var en av de första verksamheter som jag inventerade när jag 2001 drog igång
länsstyrelsens inventering av potentiellt förorenade områden. Orsaken till att den rundan innebar att ”vrida om kniven” var att jag i torsdags läste på länsstyrelsens hemsida att fastigheten undersökts och marken var förorenad. När jag läste det, och körde förbi och såg grundvattenrören sticka upp, kändes det som att mitt tåg gått och jag blev kvar på perrongen. Det blev så uppenbart att jag inte är med i matchen längre. Reaktionen på Lettlandshjälpen gör också att det känns som om jag har väldigt mycket kvar innan jag ens får en plats på avbytarbänken.
Idag har jag , med hjälp av lite silvertejp och tandtråd,
fäst en paraplyhållare på min portfölj (locket på väskan ska fällas över tejpen och dölja den). Nu kommer jag kunna bära med mig paraplyet och ha händerna fria. Sonen och jag kunde haft användning för de nyköpta paraplyerna när vi var i väg på en musikföreställning i eftermiddags. Föreställningen hette ”Opsis”
och var en kavalkad av Lennart Hellsings visor och ramsor. Sonen uppskattade det väldigt mycket. Jag tycker det blir lite jobbigt när även den vuxna delen av publiken ska sjunga med och göra rörelserna. Jag är helt tillfreds med att bara lyssna och titta på när barnen har skoj.
Jag träffade en före detta kollega från länsstyrelsen på föreställningen. Jag såg henne först så jag hann förbereda mig lite (det var för lite folk där för att jag skulle kunna gömma mig). Barn är en välsignelse i såna situationer, man kan prata om dem och behöver inte beröra några andra ämnen. Jag tyckte ändå att det var jobbigt, hon är passagerare på det där tåget som åkt ifrån mig.
