Fenomenal på att oroa mig
Jag är fenomenal på att oroa mig. Jag hann knappt komma hem från Göteborg i går innan jag började oroa mig över kläderna jag lämnat in till försäljning där. Det är inte så att jag tror att kläderna ska fara illa hos Ragtime utan det hela hänger ihop med hur själva transaktionen gick till i går. Jag visade upp mina skjortor m.m. i butiken och fick ett handskrivet kvitto och började gå ut. Då kom jag på att jag glömt visa upp ett par skor
som jag hade med mig, så jag vände tillbaka in igen. Hon i butiken tittade på skorna och sa att hon tog dem också och sen skrev hon till skorna på mitt kvitto. Det jag nu oroar mig för är att hon ska ha glömt att göra en notering om dem på sin kvittokopia. Jag vill inte komma dit om tre månader och få höra att ”du har inte lämnat in några skor här”.
Det här är en typisk Johan-grej att gå och oroa sig för, en skitsak, och förmodligen helt obefogat. Jag känner dock mig själv så pass att jag vet att jag trots det kommer att oroa mig för det här i ungefär en vecka innan det lägger sig. När jag nu vet det, borde jag inte kunna lägga ner oroandet direkt
då?
I morse så gav jag mig på att klyva ved igen. Jag tog mig an en riktigt 
stor vedklabb, vad ska man egentligen kalla en sån här bit? Vedklabb låter så litet. Det blev en ganska lång kamp men till slut så fick jag en spricka att löpa genom hela klabben och efter det så gick det ganska lätt.
Jag var på Emmaus och Kupan idag. På Emmaus köpte jag inga kläder men däremot en cd med en för mig helt okänd grupp, Svensk pop. När jag bläddrade bland cd-skivorna så fastnade jag för gruppnamnet och sen när jag såg att de hade låttitlar som “Lyckopiller“, “17 år och kär” och “Prinsessan Madeleine” så kände jag att jag bara måste köpa skivan. Jag har lyssnat på den i bilen och de låter som en poppig version av De Lyckliga Kompisarna. Om nån undrar så är det i min värld en stor 
komplimang att påminna om DLK.
På Kupan så hittade jag de här skönheterna ståendes bland damskorna, spetsiga boots med ”lull-lull”! Först tänkte jag att de var för små för mig eftersom de stod på damavdelningen men när jag sen jämförde med mina skor så såg jag att det fanns att chans att foten skulle rymmas i stöveln. Det gjorde den men det var inte mycket marginal, jag fick kämpa för att få av mig bootsen. Även fast de var ganska dyra så kunde jag inte låta bli att köpa dem.
Skitsnygga och i de närmaste oanvända, gjorda i Mexiko.
Den som läste Simon Cromptons artikel om boots, som jag länkade till i mitt lördagsinlägg, vet att man på boots
traditionellt fäster den bakre halvan av sulan med pligg istället för att sy fast den. På de här bootsen så syns pliggen tydligt.
I eftermiddags så var jag på Husmöte på CLAVIS. De informerade om vad som var på gång och det fanns en hel rad spännande saker som jag skulle kunna tänka mig att engagera mig i. Jag tror dock att jag kommer att stå över just nu eftersom jag känner att jag har full upp som det är. Jag har inga marginaler och att då ge sig in i nya saker, hur spännande de än må vara, är bara dumdristigt.
På CLAVIS rådde en lite uppjagad stämning med anledning av en artikel i dagens Halmstad 7 Dagar.
I tidningen berättades om arbetsmiljöproblem på den Psykiatriska öppenvårdsmottagningen. Enligt tidningen så har fyra sjuksköterskor sagt upp sig i protest eftersom de anser att patienterna blivit lidande. Många på Clavis har regelbunden kontakt med den Psykiatriska öppenvårdsmottagningen och artikeln föranledde en stor oro och ilska hos flera av dem. Även jag blir orolig att min terapeut ska vara en av dem som sagt upp sig. Jag ska träffa henne i morgon så då får jag rimligtvis besked om den saken.
