Fjärdeskörd
I torsdags var det riktigt ruskväder här med regn och massvis med vind.
Det har fortsatt att blåsa, dock inte som i torsdags men tills i morgon ska det tack och lov ha mojnat. Yngsta sonen och jag gick en sväng i skogen i eftermiddags och inspekterade vindskadorna – ytterst små. 
Han passade också på tälja en del, han fick sin allra första kniv förra veckan och nu är den invigd. Vi lekte också lite med mitt eldstål och fick efter mycket om och men igång en liten brasa.
Jag har nu sprungit en dryg vecka med mina 
nya skor (Asics Kayano – samma märke och modell som jag haft tidigare) och de går som tåget. Fast jag kanske ska säga att de går som en gammal amerikanare eftersom de är väldigt mjuka och sköna att springa 
i, precis som en klassisk raggarbil med gungande fjädring. I går sprang jag 20 kilometer och det blev ett riktigt bra pass även om det gick långsamt. Jag hade en positiv och behaglig känsla ända från start, det kändes att löpningen gjorde själslig nytta. På slutet av passet fick jag dock en liten mental svacka när jag sprang förbi en av våra lantbrukande grannar när han höll på att stängsla för sina djur. Varje gång jag springer förbi honom eller nån annan av bönderna i trakten så får jag dåligt samvete. Jag tänker att de tycker jag är en lätting som har ork att träna men inte till att arbeta, särskilt som de sliter med ett hårt fysiskt arbete. Det är säkert bara inbillning men känslan är väldigt obehaglig.
Medan jag sprang i går kunde jag konstatera att flera av bönderna häromkring tar sin fjärde 
grässkörd just nu. Det är slutet på september men gräset växer fortfarande. Som synes togs fotot inte under gårdagens löptur utan det togs i förmiddags när hustrun och jag var ute med Tora (och det som är slaget är mer klöver än gräs). Jag var lite orolig att Tora skulle studsa och ha sig i blåsten men hon skötte sig faktiskt ganska bra.
