Jag vaknade vid 05.30 i morse och kände en enorm oro. Jag vet inte vad jag var orolig för men oron var förlamande. Jag hade panikkänslor och visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag tog Oxascand och försökte lyssna på musik (jag har en
”lugnande” spellista inlagd i telefonen) men det hjälpte inte. Jag provade med universalmedicinen Piggelin och med att bläddra i ett gammalt nummer av ”The Ring”. Om det var kemikalierna, isglassen eller bilderna av boxare som försökte slå varandra medvetslösa
vet jag inte men oron släppte lite och jag kunde somna om en stund innan det var dags att gå upp och börja dagen.
Min fru har semester men jag fortsätter med praktiken på Socialförvaltningen. Jag var där i går och idag på förmiddagen. Det är ett bra sätt för mig att komma hemifrån en stund. Semestertider blir lätt lite för intensiva för mig. All den tid jag brukar ha ensam hemma, helt för mig själv, är borta.
Det är jobbigt att känna att tillvaron med familjen ibland känns betungande men så är det. Jag vill ha ork att göra saker, att leka med
barnen, vill känna glädje när jag gör det men erfarenheterna från tidigare semestrar är att ibland blir det för mycket för mig och jag vill bara kasta mig i bilen och köra hemifrån.
Jag känner också en press att få saker gjorda här hemma. Det mesta jag tycker måste göras är enkla saker som att klippa gräset, lava veden vi klöv för några veckor sen,
måla lite på huset, olja fönstren i fårhuset och inte minst att avlasta min fru lite så hon kan använda sin semester till att vila och må bra. Listan känns ändå ofta oändlig och det resulterar i att jag blir helt passiv och inte får nåt gjort alls.
Just nu är träningen mitt bästa sätt att få vara ensam och göra något bara för mig, att komma bort från krav och alla mina ”borden och måsten”. Träningen ger också en skön trötthet och en drös med endorfiner som gör att tillvaron känns lättare även när träningen är avslutad. Trots det så brottas jag med skuldkänslor kring viljan att träna. Varför orkar jag träna samtidigt som jag inte kan förmå mig att ta tag i praktiska saker här hemma? Jag har pratat med min terapeut om det och fått både fysiologiska och psykologiska förklaringar som är väldigt trovärdiga och logiska. Känslomässigt känns det ändå som om det är nån slags lathet eller lättja från min sida.
En lathet full av av oro, ångest och dåligt samvete och när det är så faller väl hela poängen med att vara lat?
