Jag kan inte riktigt hålla mig och tjuvstartar bloggandet igen även fast jag sagt att jag skulle ha ”semester” t.o.m. den 18:e. Är sen några dagar hemkommen från en semesterresa till Finland med familjen och några vänner från Serbien.
Jag hade stora förväntningar inför hemkomsten – jag räknade med att den Panamahatt
jag beställt från Ecuador skulle ha kommit medan jag var bortrest. Jag blev dock besviken, ingen postavisering om ett paket från Ecuador väntade på mig hemma. Jag har via mejl fått besked om att hatten fastnade i tullen i USA (de skickar tydligen hattarna via USA av nån anledning). NSA har väl mig registrerad som IRA-sympatisör så de ville väl kolla att vi inte smugglar kontraband i hatten. Enligt uppgift från Mr Ramirez i Ecuador så ska problemet med tullen nu vara löst och hatten vara på väg mot Sverige.
Besvikelsen över den uteblivna hatten lindrades lite av att det fanns ett överraskande kort i posten. Den IRA-fånge jag brevväxlat med i ett par år (men inte hört något ifrån sen i julas) hade skickat ett kort. Han har precis ”muckat” och skickade ett tack för mitt stöd. Han hade också fått de övriga IRA-fångarna på sin avdelning att skriva under kortet.
Jag blev väldigt glad över att han hörde av sig på det sättet. Vissa kanske tycker att det är ett naivt romantiserande av terrorism från min sida. Det är man fri att tycka och jag tar gärna en diskussion om det i ett annat forum.
Det här inlägget ska inte handla om hattar eller IRA utan om min resa till Finland. Innan vi åkte var jag orolig för flera saker, vädret (de hade haft en väldigt kall sommar i Finland), min oro och ångest (både generellt och kring den ”återträff” från min tid i Bagdad som plötsligt dykt upp) men framförallt för mitt illamående- skulle jag vara så spänd att jag mådde illa och var utslagen hela semestern? Bortsett från att återträffen havererade innan den ens börjat så gick det mesta jättebra.
Av återträffen blev intet. Dagen innan vi skulle bege oss till Stockholm och färjan mot Åbo så meddelade Jenny, som skulle flugit över från USA, att hon blivit sjuk. Istället för att tillbringa tid i ett flygplan över Atlanten fick hon spendera den på ett sjukhus i Chicago. Några dagar senare så meddelade Kirsi, som bor i Finland och som skulle kört till Dragsfjärd där vi var, att hennes sambo blivit sjuk och skulle opereras akut. Kvar av ”återträffen” var bara jag och en av vännerna från Serbien. Hon och hennes familj har jag redan återknutit kontakten med sen några år och vi har träffats flera gånger så det var ingen ”återträff” för vår del.
Hursomhelst, vi lämnade Getinge i solsken och sen sken solen på oss ända tills vi körde av färjan i Stockholm på väg hem igen. Jag har förstått att det varit varmt och soligt i Halland också men det verkar som om det varit onödigt varmt här.
Vi träffade våra serbiska vänner i Stockholm och tillbringade en dag i huvudstaden innan vi tog färjan mot Åbo.
Väl i Åbo körde vi till Kimitoön i Åbolands skärgård (där mina föräldrar kommer ifrån).
Jag tänker inte rabbla upp allt vi gjort men de stunder som jag
uppskattade allra mest under veckan var mornarna när jag gick upp vid 6 och tände den vedeldade bastun (fanns ingen dusch), tog en kopp kaffe och en macka medan alla andra sov för att sen sticka ut och springa på tysta och stilla skogsvägar. Väl hemma igen skuggboxades jag lite innan det var dags för tvagning i bastun.
En annan höjdpunkt var när vi åkte ut till Bengtskär, en fyr i den yttre delen av skärgården.
Det var fantastiskt väder och skärgården är oerhört vacker. Sista biten gungade det en del och ungarna skrattade och sa att det var roligare än Liseberg! Det enda smolket i glädjebägaren var att min bästa solhatt (som jag har på fotot)
blåste av och försvann i havet när vi lämnade Bengtskär.
Även om det mesta gick bra och var roligt så hade jag några svackor. På fredagen fick jag ett smärre sammanbrott. Jag hann gå undan så det var nog bara min fru som märkte det. På fredagkvällen var jag så stressad inför lördagens besök på Muminlandet
och den stundande hemfärden att jag mådde riktigt illa och var tvungen att ta Theralen för att sova bort illamåendet.
Besöket på Muminlandet gick bra och ungarna tyckte det var väldigt roligt.
Vi hann också med ett snabbt besök på Åbo slott innan det var dags att ta Viking Lines nya fina färja ”Grace” hem till Sverige igen.
Väl i Stockholm så följde vi våra serbiska vänner till deras vandrarhem i Gamla stan (de stannade några extra dagar i Stockholm). På väg mot vandrarhemmet så passerade vi en helt öde Västerlånggata.
Söndagsmornar klockan 07.30 är väl en av få tidpunkter det är helt lugnt och stilla på Västerlånggatan sommartid.
Vår resa hem till Halland gick sen via farfar i Södertälje, mormor och morfar i Värmland (där vi lämnade kvar äldsta sonen) och vänner i Falköping. Till slut var vi dock hemma igen. Det är nåt speciellt med att få sova i sin egen säng.
Den del av Finland vi var i är väldigt vacker så jag avslutar med några bilder som försöker fånga lite av den skönheten och av semesterstämningen.
