Hålvägar
Igår promenerade hustrun, jag och hundarna i Biskopstorps bokskogar igen. Vi tog inte samma runda 
som i lördags utan gick i gamla hålvägar. En hålväg är en gammal väg som genom hundratals år av bruk nötts ner i marken. På engelska kallas de ”sunken roads” och det tycker jag ger en bra bild av vad det är, vägar som sjunkit ner i marken.
Under promenaden passerade vi en bäck och Sigge var snabb med att hoppa i, han gillar verkligen vatten. Vi såg inga vilda djur under promenaden men vi såg två bjäbbande knähundar (med tillhörande ägare). Betty och 
Sigge skötte sig dock bra, skällde inte tillbaka. Mina fördomar om vilka som har knähundar bekräftades när jag såg att det var hundarnas ägare som parkerat som idioter på parkeringen där vi ställde oss (på snedden på en parkering konstruerad för rak parkering). Det var visserligen gott om plats just då så det gjorde inget att de bredde ut sig men i lördags var det fullt på parkeringen så det fanns anledning att parkera rationellt för stundtals blir det faktiskt trångt.
Jag smörjer mitt piercade ögonbryn med vaselin som min piercare föreslog (har inte gjort det sen jag slutade boxas – då gjorde man det innan match för att hindra ögonbrynen från att spricka av slag eller om man slog ihop huvudet med motståndarens) och jag tycker mig se en viss förbättring så jag fortsätter den här veckan ut.
Idag var jag på återbesök hos sjukgymnasten angående min skadade skinka, både sjukgymnasten och 
jag var överens om att det går åt rätt håll. Jag får lov att börja ”löpträna”, jag sätter löpträna inom citationstecken eftersom det inledningsvis inte blir mycket till löpning – jag ska springa 100 meter och sen gå 100 och upprepa det några gånger. ”Löpningen” får inte heller ske oftare än varannan dag. Upplägget skiljer sig drastiskt från mitt försök att få igång löpningen förra måndagen – gav mig på att springa tre kilometer men skinkan höll knappt halva sträckan. Förhoppningsvis fungerar det här sättet bättre.
