Hur ska jag nu kunna knyta slipsen?

Helgens händelse har varit mitt försök att testa om jag kunde åka skridsko som jag kunde förr. Svaret på den frågan är ett övertygande NEJ.

Ungarna var på skridskokalas i lördags och allt gick jättebra ända till slutet. Då skulle jag testa att åka lite själv. Det gick åt helvete! Jag gick omkull. Det var ingen liten vurpa heller, i en sväng förlorade jag fästet och föll. Det första som slog i isen var vänster axel och överarm, efter det tog resten av kroppen ”mark”. Jag kände direkt att jag gjort illa mig. Jag klarade inte heller att ta mig av isen för egen maskin.

Väl av isen fick jag hjälp av två läkare. De konstaterade snart att det var Akuten som gällde. De ordnade en mitella så att armen var hyfsat fixerad. Det kändes ”skumt” när jag såg armen ligga över bröstet samtidigt som det kändes som om den pekade snett ut från kroppen. Det är inte heller helt behagligt när det känns som om det “knastrar” och “knäpper” i överarmen när jag rör armen.

Nästa fråga var om jag kunde bli skjutsad till Akuten eller om det var ambulans som gällde. Jag tyckte redan att situationen var oerhört pinsam som den var, så ambulans var inte ett alternativ. Jag tyckte det var väldigt jobbigt att sitta där medan min fru plockade ihop mina grejor och fixade så att nån tog hand om pojkarna, jag skämdes jättemycket. Situationen känns inte mindre pinsam när tårarna börjar rulla nerför kinderna. Förhoppningsvis så tror de som såg det att tårarna kom på grund av att armen gjorde ont. Det var inte därför jag grät.

På akuten blev jag snabbt omhändertagen och undersökt. De blev tyvärr tvungna att klippa bort tröjan och skjortan jag hade på mig. Där rök en av mina favoritskjortor. Läkaren konstaterade att hela armen behövde röntgas eftersom jag hade ont i både överarmen och handleden. Nu började armen göra riktigt ont men jag fick morfin intravenöst.

Jag fick vänta ett tag innan de hade tid för mig på röntgen. Morfinet hade börjat hjälpa mot smärtan nu så jag låg och funderade på konsekvenserna av en eventuellt bruten arm. Bland det första jag tänkte på var hur jag skulle kunna knyta slipsen om armen blev gipsad. Senare ha jag kommit på allvarligare konsekvenser av en gipsad arm, mer om det om längre ner.

Väl på röntgen så sa personalen att röntgenläkaren sagt att det blev ”för många bilder” om de skulle röntga hela armen så de tänkte börja med axeln för att se om det inte bara var så att den hoppat ur led. Vi skulle återkomma om det behövdes fler bilder. Jag protesterade och sa att jag inte hade ont i axeln utan i överarmen och handleden. Efter att både jag och min fru tjafsat med personalen så röntgade de hela armen, utom handleden.

Röntgenpersonalen var inga stjärnor om jag får säga vad jag tycker. De verkade betrakta mig som väldigt besvärlig eftersom jag hade ont och därför inte kunde lägga armen precis som de ville ha den.

Efter röntgen så blev det en lång väntan på Akuten. Till slut kom en läkare och sa att överarmen var bruten rakt av och att den skulle gipsas. Handleden behövde röntgas för att hon skulle kunna bedöma den.

I väntan på röntgen så gipsades överarmen (från axeln och ner runt armbågen). Efter gipsningen blev det till att vänta igen. Till slut fick vi besked att de hade tid på röntgen om tjugo minuter. I den vevan började armen göra ont igen. Jag sa inget eftersom jag trodde att vi skulle missa röntgentiden om de skulle behöva ge mig mer morfin. Det var ett misstag.

På röntgen var det samma personal som förra gången och de förstod fortfarande inte att jag hade ont och inte hade full rörlighet i armen (trots gipset). Efter att de plågat mig en stund blev jag riktigt dålig och höll på att svimma. De ringde Akuten som kom upp med mer morfin. Efter det så kunde röntgenpersonalen ta sina bilder. De försökte dock få mig att vrida armen helt emot hur gipsningen fixerat den men när även sköterskan från Akuten protesterat insåg de att det inte gick. Då hittade de en annan och smidigare lösning.

Efter röntgen blev det återigen en lång väntan. Till slut kom beskedet att det var en spricka i handleden och den behövde gipsas. De gipsade underarmen från knogarna till armbågen. Färdiggipsad ser jag ut så här.

Jag kan inte låta bli att tänka på hur mycket tid och obehag jag och min fru besparats om de röntgat hela armen på direkten. Det hade också minskat arbetsbelastningen på både Röntgen och Akuten. Just nu har jag lust att anmäla Röntgen till Patientnämnden. Vi får se var jag landar.

Efter att handleden gipsats blev jag väldigt yr och illamående utan att jag hade smärtpåslag. Sköterskan trodde att det kunde vara en kombination av att jag inte ätit på länge och att jag fått morfin. Jag fick lite glass och jos och sen mådde jag bättre. Efter det var det hemfärd som gällde, efter åtta timmar på sjukhuset. Jag blev illamående i bilen och spydde precis när vi svängde in på gårdsplanen (hade en påse).

Söndagförmiddagen var en stor plåga, både fysiskt och psykiskt. Jag hade ont och tog mina värktabletter men morfinet fick mig att må väldigt illa. Dessutom hade jag en väldig ångest, för situationen just då, för att jag skämdes för fallet, för att min fru var tvungen att ta hand om mig och för vad det här kommer att innebära för henne. Jag kan inte köra bil så jag kan inte hämta och lämna på dagis/fritids, jag kan inte köra in ved, det är en massa små praktiska saker jag inte kan göra hemma. Det här förenklar verkligen inte hennes tillvaro, inte min heller, men det var ju jag som stod på skridskorna så jag får skylla mig själv.

Jag mådde så pass dåligt psykiskt att jag bad min fru ringa PIVA (psykakuten). Det ska mycket till innan jag ber PIVA om hjälp men jag var i riktigt, riktigt dåligt skick. På PIVA sa de att jag kunde ”ösa på” med Theralen (ångestdämpande). Jag gjorde det och det hjälpte. Det hjälpte kanske mest genom sin biverkning, trötthet. Jag slocknade men illamåendet och ångesten försvann när jag sov. Jag vaknade till ibland och åt lite, och tog lite mer Theralen. Efter klockan 13 så sov jag bort det mesta av tiden på söndagen.

Idag mår jag bättre både fysiskt och psykiskt. Jag har fortfarande ont i både kropp och själ men det är hanterbart. Den fysiska smärtan är inte större än jag klarar av, om jag håller mig i stillhet. Jag känner fortfarande av Theralenet jag tog igår och det gör kanske att ångesten mildras något. Det gör i varje fall att jag känner mig seg och lite ”flummig”. Det känns helt ok.

Bilderna längst är ett som min sjuåring tog på mig i lördags och ett som visar att vi hade “finbesök” i trädgården i morse. Hönsen var lite skeptiska först men brydde sig inte så mycket sen. Kortet på mig visar vad jag gjorde när barnen lekte i trädgården strax innan skridskokalaset.